Hälsofrämjande aktivitet

Lördag är förvisso ingen dag på T, som Tisdag och Torsdag,  men det är ändå en T-dag.  Lilleman och jag åker lite snålskjuts på dagarna som börjar på T, men för oss står T-dag för Träningsdag.
Vi har kommit fram till att vi, som till stor del liknar Ferdinand under korkeken, behöver styra upp vår vardag och planera in  pulshöjande aktiviteter. Nu blev inte vår Lördag en T-dag, inte i någon bemärkelse.
Vi hade planerat in Träning i form av lite stllsam jogg. Det blev intervallträning.  Intervallträning låter bra när man skriver ordet. Våra intervaller var också bra, om man lutar sig mot referensramen att lite rörelse är bättre än att inte göra något alls. Men intervaller i form av träning,  det vill jag inte påstå att det var. Vår intervallträning var snarare baserade på lite jogg, lite löpning, lite gå och ganska mycket stillastående.
- Kan vi inte bara stå stilla och njuta av naturen mamma.
Dagens konditionsträning i lantlig miljö lockade med så mycket annat - drillande svalor i skyn, porlande bäckar, solglitter i vass, fina stenar, utslagen sälg, humlor och fjärilar i all sin prakt, och livsfilosofiska samtal.
Jag omprioriterande ganska snabbt intentionen med vår lilla löprunda. Inte blev det någon konditionsträning, men vi fick en stund tillsammans som främjande en annan del av hälsan - natur, samtal och närvao i stunden.

Vila i frid Hoppe

En gråmulen och regnblöt tisdag slutade jag tidigare från jobbet. Begravning stod på agendan. I famnen hade lilleman en gul ros och i en låda låg Hoppe.

Medan skymningen föll, till tonerna av ”Du gamla du fria..” (det var den första allsång för högtidliga sammanhang som lilleman kom på) traskade vi till skogskanten med morfar och spaden i spetsen. I släptåg kom lilleman, mormor och jag. Processen var så snabbt avklarad att jag inte ens hann fotografera. Lilleman placerade sin gula ros, huttrade till och skuttade sedan, bredvid mormor, in i huset där lasagnen väntade.

Tack för tiden vi fick låna dig Hoppe.

Prolog:

Lilleman saknar sin Hoppe, men vill fortfarande ha en katt. 

Till livet efter detta

Lilleman började förbereda Hoppes begravning. Jourhavande mormor fick rycka in för konsultation.

Hoppe skulle läggas i en kista, en ask från Yogi te originalsmak. I botten skulle det vara mjuka bolster, som skulle ha fått prinsessan på ärten att bli avundsjuk. 

Listan över vad som skulle följa med Hoppe in i Nangijala var lång, flera punkter i alla fall. 

Hon skulle ha pengar med sig, ifall hon behövde köpa något i himlen. Lilleman tyckte att vi kunde stoppa ner en sedel av valfri valör. Jag protesterade men kunde godkänna en krona. 

Hoppe behövde ett täcke så att hon inte behövde frysa och hon skulle äras med blommor. Blommor skulle vi köpa och lägga ovanpå graven. En hel bukett med rosor ansåg lilleman. Lillemans mamma tyckte att det räckte med en ros för det var ändå bara en dvärghamster. Men valfri färg, det kunde han få välja.

-        - Vad då, bara en dvärghamster. Man kan väl inte jämföra liv och känslor mamma. Är en hamster mindre värd än någon annan som dör.

Just då blev lillemans mamma tyst. Tystnaden är också ett sätt att argumentera, men kanske inte tystnaden av överraskande oförmåga av att hitta ett lämpligt svar.

För att vara lite tillmötesgående och visa mitt engagemang, istället för att ge avslag på sedlar och rosbuketter, så föreslog jag att Hoppe kunde få lite mat med sig i kistan. Kanske lite torrfoder och en morot.

Tystnaden spred sig, igen, och lilleman tittade frågande på mig.

- Lite mat, det kan hon väl behöva? Påstod och undrade jag lite käckt.

- Men mamma, hon är ju död. Hon behöver väl inte äta.

Återigen blev jag tyst. Jag förstod inte riktigt tankegången. Jag förstod att likheten mellan lillemans deal med döden och begravningen var att det fanns något efter detta livet. Kopplingen till våra förfäders sätt att tänka kring begravningar och offergåvor låg väldigt nära. De offrade nästan allt de hade (sägs det) och lilleman gjorde likaså. Han var beredd att offra hela sin månadspeng till förmån till Hoppes nästa liv och gravplats.Blommor skulle hon ha, en hel hög. Men picnic, det behövde hon uppenbarligen inte.

Hamster i frysen

Det var väldigt tyst den där måndagskvällen. Väldigt tyst från våra små grå med fyra små ben. Jag anade oråd och kikade in i Hoppes bur och i äggkartongen där hon hade bäddat, hamsterpyntat och boat. Jorrå där låg hon, så sött och stilla. Döv hade hon tydligen blivit. Jag petade på henne och insåg att Hoppe sov, väldigt djupt. Jag rörde lite till på henne. Det var som att peta på en liten porslinsprydnad. Hela hon rörde sig, men var kvar i samma ställning. Det var nog då jag insåg att Hoppe hade somnat in. Jourhavande mamma fick ställa upp, utan medgivande, på kvällsfrågor om vad man gör med döda djur. Jag kunde väl inte ha en död hamster liggandes i lägenheten i en hel vecka, ända tills lilleman skulle komma hem. 

Frysen, jag skulle paketera henne ordentligt och lägga henne i frysen. Men tänk om Hoppe bara sov, väldigt djupt. I så fall skulle hon dö frysdöden. Jag beslutade att Hoppe skulle få ligga kvar i sin sömn, natten ut. Den natten var jag väldigt tacksam att jag hade bojkottat filmen ”Djurtjykogården” och alla andra filmer i genren skräck.

Morgonen därpå sov Hoppe fortfarande väldigt djupt och i samma ställning.

Dagen efter kom lilleman hem. Han hade blivit informerad, innan vi klev över tröskeln, att Hoppe hade lämnat jordelivet och sorgearbetet över en liten hamster började.

Så levde de lyckliga…

Jag har trott på tvåsamheten förr, jag trodde på den igen ända tills lilla söta Hippe förvandlades till en hormonstinn liten mördarmaskin. Hoppe skulle ut ur hennes bur, död eller levande. Vi räddade Hoppe, mer levande än död. Hippe och Hoppe fick separera. I stundens hetta och allvar, när vi insåg att Hoppe gott och väll kunde ha dött av syrrans aggressivitet eller av en hjärtattack så planerade lilleman livet efter Hippe och Hoppe. 

Då vill han en katt, eller åtminstone en fågel eller en hund.

Två små söta

Ungefär samtidigt som min blogg dog, eller i alla fall trädde in i koma kom en ny liten varelse in hemma på vår gata i stan. Nej, du behöver inte gratulera. Jag har inte blivit mamma igen.

Vi köpte en dvärghamster! Eller rättare sagt, vi köpte två. Dvärghamstrar mår visst bra av sällskap, om man läser och frågar vissa som är mer vetande i ämnet hamster. Lilleman hade planerat och bestämt, Hippe och Hoppe så skulle de heta och det var bestämt innan de ens var födda.

Hippe och Hoppe var nämligen införlivade i vår vardag under en tvåstegsprocess.

Egentligen ville lilleman ha en lillebror (för länge sedan). I brist på syskon så gick han i mormors fotspår och ville ha en katt. Efter argumentation och resonerande (vilket jag fortfarande är bättre på) så blev dvärghamster godkänt.  Under processens andra halva så skulle lillemans kärlek till djur sättas på prov och bevisas. Jag var tyst i ämnet. Lilleman fortsatte prata, under ett års tid. Lagom till hans födelsedag insåg jag att han verkligen ville ha ett djur. Sagt och gjort, skrivet i bläck, kom kontraktet i form av ett födelsedagskort. Han fick en muntlig och skriftlig present med löftet om inköp av dvärghamstrar, efter sommarlovet. Jag argumenterade igen om varför september var en väldigt bra månad, efter alla badutflykter, lata dagar på landet och semestrar. En månad då skolan och jobbet kallade och vi återigen skulle vara del i en vardag. I september kom två nya små varelser in i vårt liv.

Återupplivning

Hoppe är död. 

Min blogg är skendöd.

Lilleman saknar Hoppe men har förberett henne på ett liv efter detta. Han är övertygad om att hon kommer att återuppstå, någonstans.

Jag inser att jag saknar att skriva om lilleman och mig och tänker därmed förbereda ett återupplivningsförsök i min blogg. Jag inser att den i så fall kommer att återuppstå, här och nu.