för jag antar att det inte kommer bli någon mer skidåkning (den här vintersäsongen) för mig och lillemannen.
Med packad väska (mellis) och skidbagen på axeln traskade vi mot bilen, med grusknaster under fötterna. Sollapande, vårklädda och sommarlängtande tonåringar hade smitit ut på håltimmen (från gymnasiet bredvid), stod i hörnen i vårat kvarter och tittade lite undrande på oss när vi kom vinterklädda med skiddressar, termobyxor, mössa och vantar, sjungandes på barnvisor.
Lite udda kändes det allt att vara på väg mot skidbacken när innerstan´till största delen bestod av smälthögar, av något som tidigare hade varit snö, och takdropp.
Det var fler som hade slagit skidåkning ur tanken. Det var ingen rusningstrafik mot skidbacken. Väl framme, var det vår bil och två till på parkeringen. Vilken lyxåkning! Fem grader varmt, strålande sol, hela backet för oss själva, perfekt snö och inte minst lillemannen vågade åka själv.
Helt själv tog han sig nedför backen gång på gång på gång. Vilken stolt moder jag var, som fick beskåda detta! Vilken stolt kille jag såg som klarade backen helt på egen hand. (Jag förstår fortfarande inte hur en liten människa kan få upp maximal hastighet på minimal lutning.) Så kämpigt som det ändå har varit ibland. Bambidarriga ben, bakhala skidor, frusna kinder, brutal ansiktskontakt med snön och ben och skidor i alla möjliga konstiga vinklar och riktningar... Men övning ger resultat!
När skidsuget var mättat och vi var på väg mot bilen, stannade vi i kanten på backen, vände vi oss om och lillemannen fick berätta tre saker som han var glad över/nöjde med. Stolt kunde han säga;
- Jag kan åka själv!
- Jag kan svänga! (Nja, det gick mest rakt fram, men det är min hemlis)
- Jag kan resa mig upp! (Nja, igen. Men han försökte tappert med gott humör. Jag hjälpte bara till sista biten)
Som stolt moder, glad över lillemannens glädje, kunde jag bekräfta hans tre positiva saker.
Bra avslutning att ta med sig, i väntan på nästa skidsäsong! JAG KAN!
torsdag 24 mars 2011
måndag 21 mars 2011
Jag är liksom våren...
Jag har inte backat tillbaka till ruta noll.
Jag står baskimej på minus, liksom graderna ute denna kalla vårkväll.
Jag vill likna mig vid våren,
för det betyder att det snart är uppe på plus igen.
Varm, full av energi..
Det är så jag ser på våren, det är så jag vill se på mig själv.
Just nu är jag precis i linje med vårens bakslag,
såsom 2 decimeter snö efter en lovande fågelsång och värmande sol.
Pluffsig och flåsande står jag på löpbandet med resultat som är mer än bakslag.
Det är bilden av värme, sprundlande energi och positiva resultat på alla mätbara områden
som gör att varje steg i snöslask och på löpbandet känns som ett steg närmare...
Framtiden ser ljus ut! I fantasin är jag redan där.
"Fake it until you make it"
Jag står baskimej på minus, liksom graderna ute denna kalla vårkväll.
Jag vill likna mig vid våren,
för det betyder att det snart är uppe på plus igen.
Varm, full av energi..
Det är så jag ser på våren, det är så jag vill se på mig själv.
Just nu är jag precis i linje med vårens bakslag,
såsom 2 decimeter snö efter en lovande fågelsång och värmande sol.
Pluffsig och flåsande står jag på löpbandet med resultat som är mer än bakslag.
Det är bilden av värme, sprundlande energi och positiva resultat på alla mätbara områden
som gör att varje steg i snöslask och på löpbandet känns som ett steg närmare...
Framtiden ser ljus ut! I fantasin är jag redan där.
"Fake it until you make it"
onsdag 16 mars 2011
Härdsmälta i hjärnan
"Härdsmälta är en typ av olycka som innebär att den radioaktiva härden i en kärnreaktor blir så varm av sin egenalstrade värme att den smälter. ..." (http://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4rdsm%C3%A4lta)
Nu är jag varken en kärnreaktor eller speciellt radioaktiv, men jag känner mig minst sagt överhettad. Nu kan man, kanske, vara överhettad på trevliga sätt och man kan vara överhettad av orsaker som är mindre trevliga.
Min överhettning beror inte på att Amor har använt mig som måltavla,
inte heller för att jag har knäckt rekord i löpspåret eller i träningslokalen.
Min överhettning beror på att jag vänder blad i min kalender med en hastighet som gör att håret fladdrar kring öronen. Jag bokar in, suddar och bokar om; möten, uppdrag och måste listor, så att både pennor och sudd glöder.
Jag vill inte ha mer tid. 24 timmar på ett dygn räcker gott.
Jag kulle snarare vilja att dessa 24 timmar inte hade behövts fyllas med aktiviteter som kräver topprestation, hela tiden.
Så, nu har jag pausat färdigt.
Nu ska jag skiva ihop att dokument som ska arbetas med imorgon, mellan klockan 08.20 - 09.40 och
så ska jag revidera näsa tema, som ska presenteras 10.00 - 11.00 och så
ska jag skriva en presentation till eftermiddagen ...
Någonstans mitt i all stress så inser jag att jag ändå är glad
att jag har ett jobb att gå till,
jag har fritidsintressen jag saknar och
att jag har updrag som kräver min närvaro.
När inte stressen tar över så kan jag se det som en utmaning att ta mig förbi,
jag kan se bilden och känna ruset när jag står på mållinjen och har klarat allt.
Nu är jag varken en kärnreaktor eller speciellt radioaktiv, men jag känner mig minst sagt överhettad. Nu kan man, kanske, vara överhettad på trevliga sätt och man kan vara överhettad av orsaker som är mindre trevliga.
Min överhettning beror inte på att Amor har använt mig som måltavla,
inte heller för att jag har knäckt rekord i löpspåret eller i träningslokalen.
Min överhettning beror på att jag vänder blad i min kalender med en hastighet som gör att håret fladdrar kring öronen. Jag bokar in, suddar och bokar om; möten, uppdrag och måste listor, så att både pennor och sudd glöder.
Jag vill inte ha mer tid. 24 timmar på ett dygn räcker gott.
Jag kulle snarare vilja att dessa 24 timmar inte hade behövts fyllas med aktiviteter som kräver topprestation, hela tiden.
Så, nu har jag pausat färdigt.
Nu ska jag skiva ihop att dokument som ska arbetas med imorgon, mellan klockan 08.20 - 09.40 och
så ska jag revidera näsa tema, som ska presenteras 10.00 - 11.00 och så
ska jag skriva en presentation till eftermiddagen ...
Någonstans mitt i all stress så inser jag att jag ändå är glad
att jag har ett jobb att gå till,
jag har fritidsintressen jag saknar och
att jag har updrag som kräver min närvaro.
När inte stressen tar över så kan jag se det som en utmaning att ta mig förbi,
jag kan se bilden och känna ruset när jag står på mållinjen och har klarat allt.
onsdag 9 mars 2011
Bara vara
Idag skulle vi njuta av solsken, fika i ryggsäck och härlig skidåkning.
Eller, tanken var att hålla liv i lillemannens nyupptäckta glädje till skidorna och jag skulle njuta av att han hade roligt och gjorde framsteg.
Dagen bjöd inte på solsken och det blev inte heller skidåkning eller fika från ryggsäck.
En slö eftermiddag under epitetet "bara vara". Men det är inte fy skam det heller. Det är inte ofta det finns möjlighet att bara vara.
Efter att ha sett Hanna Hellkvist program "Jakten på lyckan" med alla dess frågeställningar, exempelvis vad som vad som gör en människa lycklig, så måste jag nog påstå att en del som bidrar till lycka i mitt liv är att bara vara och att kunna njuta av det.
Eller, tanken var att hålla liv i lillemannens nyupptäckta glädje till skidorna och jag skulle njuta av att han hade roligt och gjorde framsteg.
Dagen bjöd inte på solsken och det blev inte heller skidåkning eller fika från ryggsäck.
En slö eftermiddag under epitetet "bara vara". Men det är inte fy skam det heller. Det är inte ofta det finns möjlighet att bara vara.
Efter att ha sett Hanna Hellkvist program "Jakten på lyckan" med alla dess frågeställningar, exempelvis vad som vad som gör en människa lycklig, så måste jag nog påstå att en del som bidrar till lycka i mitt liv är att bara vara och att kunna njuta av det.
måndag 7 mars 2011
Vinterbacke, i regn och sol
Leende får jag frågan
- Vilket skola har du gått i?
Några timmar senare står jag och lillemannen i en solig skidbacke.
Jag vill verkligen att han ska få känna samma glädje som jag, när fartvinden viner över kinden.
Oddsen för att dela den upplevelsen var, under förra veckan, inte de bästa.
Men mycket kan hända! Det gäller att inte ge upp!
Jag kan förstå min fars leende och undran över vilken skola jag har gått i.
Lillemannen är en kopia av mig eller den jag en gång var.
Motgångar tenderar att tacklas med ordet tvär, uppgiven och alla dess synonymer.
Jag ska inte påstå att jag inte har en släng av denna inställning fortfarande,
men idag har jag tagit lärdom av LHS och har iallafall verktygen att möta motgångar på ett annat sätt.
Jag vill dela med mig av mina erfarenheter.
Jag vill verkligen att han ska upptäcka glädjen i känslan av att lyckas.
Jag vill ge honom förmågan att inte ge upp i motgångar,
lära honom fokusera på det som går bra och som skänker glädje istället för att låta känslor av misslyckande och frustration ta över.
Balans och muskelträningen i backen varvas med beröm och korta sammanfattningar av vad som går bra.
Varje kommentar, från lillemannen, om att det går dåligt kontras med minst en sak, från mig, om vad som har gått bra. Jag väljer att se att han, mellan önskemålen om att lämna backen skrattar förtjust, då fartvinden viner runt hans kinder.
Det gäller att inte ge upp!
Så stod vi där igår, i en solig vinterbacke.
- Mamma, skynda dig. Jag är så sugen på att åka!
En timme senare är vi på väg tillbaka till bilen. Vi vänder oss om och lillemannen får sätta ord på vad som har gått bra och vad som har varit bäst.
- Jag kan ploga och det bästa var att vi åkte hit mamma.
- Vilket skola har du gått i?
Några timmar senare står jag och lillemannen i en solig skidbacke.
Jag vill verkligen att han ska få känna samma glädje som jag, när fartvinden viner över kinden.
Oddsen för att dela den upplevelsen var, under förra veckan, inte de bästa.
Men mycket kan hända! Det gäller att inte ge upp!
Jag kan förstå min fars leende och undran över vilken skola jag har gått i.
Lillemannen är en kopia av mig eller den jag en gång var.
Motgångar tenderar att tacklas med ordet tvär, uppgiven och alla dess synonymer.
Jag ska inte påstå att jag inte har en släng av denna inställning fortfarande,
men idag har jag tagit lärdom av LHS och har iallafall verktygen att möta motgångar på ett annat sätt.
Jag vill dela med mig av mina erfarenheter.
Jag vill verkligen att han ska upptäcka glädjen i känslan av att lyckas.
Jag vill ge honom förmågan att inte ge upp i motgångar,
lära honom fokusera på det som går bra och som skänker glädje istället för att låta känslor av misslyckande och frustration ta över.
Balans och muskelträningen i backen varvas med beröm och korta sammanfattningar av vad som går bra.
Varje kommentar, från lillemannen, om att det går dåligt kontras med minst en sak, från mig, om vad som har gått bra. Jag väljer att se att han, mellan önskemålen om att lämna backen skrattar förtjust, då fartvinden viner runt hans kinder.
Det gäller att inte ge upp!
Så stod vi där igår, i en solig vinterbacke.
- Mamma, skynda dig. Jag är så sugen på att åka!
En timme senare är vi på väg tillbaka till bilen. Vi vänder oss om och lillemannen får sätta ord på vad som har gått bra och vad som har varit bäst.
- Jag kan ploga och det bästa var att vi åkte hit mamma.
lördag 5 mars 2011
ånglok vs racing
... Eller så kan man likna det (att komma tillbaka efter en ledighet) vid en racerbana,
där man varvar upp hastigheten från 0 till 210 (km/h, enheten måste alltid vara med)...
Så kraschar man i soffan klockan 18.02, när Bolibompasignaturen har lagt sig och
den gröna draken lämnar över rutan till en överenergisk programledare.
Klockan 21.14,
efter "fredagsmys" med hemagjorda hamburgare, film och så småningom godnattsaga,
släcks lampan!
PARTYANIMAL!!!!
där man varvar upp hastigheten från 0 till 210 (km/h, enheten måste alltid vara med)...
Så kraschar man i soffan klockan 18.02, när Bolibompasignaturen har lagt sig och
den gröna draken lämnar över rutan till en överenergisk programledare.
Klockan 21.14,
efter "fredagsmys" med hemagjorda hamburgare, film och så småningom godnattsaga,
släcks lampan!
PARTYANIMAL!!!!
onsdag 2 mars 2011
Ånglok
Sakta rör det sig framåt. Puffar, pyser, ger ifrån sig ett litet tjut.
Allt eftersom kommer farten tillbaka, för att slutligen rusa fram genom tid och rum. När det väl har fått upp farten kan man undra vad som kan stoppa dess framfart.
Det är den processen som gås igenom just nu. Under en veckas tid har jag stått still, tagit en paus. Nu ska maskineriet igång igen.
Nu sitter jag inte vid spakarna i ett ånglok. Jag vänder bara blad i min egen kalender. Men att landa i den och mata in allt i huvudet efter en ledighet, det är en process ...
Sakta rör det sig frammåt. Puffar, pyser, ger ifrån sig ett litet tjut.
Allt eftersom kommer farten tillbaka, för att slutligen rusa fram genom tid och rum. När det väl har fått upp farten kan man undra vad som kan stoppa dess framfart.
Allt eftersom kommer farten tillbaka, för att slutligen rusa fram genom tid och rum. När det väl har fått upp farten kan man undra vad som kan stoppa dess framfart.
Det är den processen som gås igenom just nu. Under en veckas tid har jag stått still, tagit en paus. Nu ska maskineriet igång igen.
Nu sitter jag inte vid spakarna i ett ånglok. Jag vänder bara blad i min egen kalender. Men att landa i den och mata in allt i huvudet efter en ledighet, det är en process ...
Sakta rör det sig frammåt. Puffar, pyser, ger ifrån sig ett litet tjut.
Allt eftersom kommer farten tillbaka, för att slutligen rusa fram genom tid och rum. När det väl har fått upp farten kan man undra vad som kan stoppa dess framfart.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)