Samma spända förväntan och glädje kan jag se hos lilleman, när han får ge bort saker, även om han ger uttryck för glädjen genom att själv ta över öppnandet av paketet. Till skillnad från lilleman ägnas mitt fokus inte till paketet som sådant utan riktas mot mottagarens ansikte och mimik. Jag har vuxit till mig och har insett att en del av spänningen är att beskåda förväntan i mottagarens ansikte, att ta del i varje rörelse som görs. (Vuxenpoäng på det agerandet!)
Med ett litet pirr i magen följer jag förväntansfullt när omslagspappret tas bort. På några bråkdelar av en sekund får jag beviset på om presenten blev så lyckad som jag hade hoppats och trott.
Det är verkligen en mild ångest att få till den perfekta gåvan. Att få vara närvarande av öppnandet och se reaktionen är belöningen av det hårda tankearbetet som ligger som grund, innan man bestämmer sig, för vad som ska gömmas innanför presentpappret.
Det känns lite som att bli snuvad på konfekten när man inte får ta del av mottagandet. Efteråt fortsätter funderingarna, men har ändrat fokus. Blev det så bra som jag hoppats? Skänkte det den glädje som jag ville ge?
Helgens bröllopsgåva får jag väl fortsätta fundera på. Jag intalar mig själv att "tema hjärta" (klyschigt), i form av ett egenhändigt tillverkat fotografi och en hjärtask med utvalda praliner, passade helgens bröllopspar perfekt. Tavlan skulle jag kunna hänga upp här hemma, om jag hade plats. På det sättet är jag lik lilleman, jag ger (oftast) bort det som jag skulle kunna tänka mig att få själv.
 |
fotografi av Erika |
Fotografi av mig. Redigerat i Photoshop - från färg till delar i färg och resten svart vitt.
Gavs bort med ram och passepartout.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar