Hälsofrämjande aktivitet

Lördag är förvisso ingen dag på T, som Tisdag och Torsdag,  men det är ändå en T-dag.  Lilleman och jag åker lite snålskjuts på dagarna som börjar på T, men för oss står T-dag för Träningsdag.
Vi har kommit fram till att vi, som till stor del liknar Ferdinand under korkeken, behöver styra upp vår vardag och planera in  pulshöjande aktiviteter. Nu blev inte vår Lördag en T-dag, inte i någon bemärkelse.
Vi hade planerat in Träning i form av lite stllsam jogg. Det blev intervallträning.  Intervallträning låter bra när man skriver ordet. Våra intervaller var också bra, om man lutar sig mot referensramen att lite rörelse är bättre än att inte göra något alls. Men intervaller i form av träning,  det vill jag inte påstå att det var. Vår intervallträning var snarare baserade på lite jogg, lite löpning, lite gå och ganska mycket stillastående.
- Kan vi inte bara stå stilla och njuta av naturen mamma.
Dagens konditionsträning i lantlig miljö lockade med så mycket annat - drillande svalor i skyn, porlande bäckar, solglitter i vass, fina stenar, utslagen sälg, humlor och fjärilar i all sin prakt, och livsfilosofiska samtal.
Jag omprioriterande ganska snabbt intentionen med vår lilla löprunda. Inte blev det någon konditionsträning, men vi fick en stund tillsammans som främjande en annan del av hälsan - natur, samtal och närvao i stunden.

Vila i frid Hoppe

En gråmulen och regnblöt tisdag slutade jag tidigare från jobbet. Begravning stod på agendan. I famnen hade lilleman en gul ros och i en låda låg Hoppe.

Medan skymningen föll, till tonerna av ”Du gamla du fria..” (det var den första allsång för högtidliga sammanhang som lilleman kom på) traskade vi till skogskanten med morfar och spaden i spetsen. I släptåg kom lilleman, mormor och jag. Processen var så snabbt avklarad att jag inte ens hann fotografera. Lilleman placerade sin gula ros, huttrade till och skuttade sedan, bredvid mormor, in i huset där lasagnen väntade.

Tack för tiden vi fick låna dig Hoppe.

Prolog:

Lilleman saknar sin Hoppe, men vill fortfarande ha en katt. 

Till livet efter detta

Lilleman började förbereda Hoppes begravning. Jourhavande mormor fick rycka in för konsultation.

Hoppe skulle läggas i en kista, en ask från Yogi te originalsmak. I botten skulle det vara mjuka bolster, som skulle ha fått prinsessan på ärten att bli avundsjuk. 

Listan över vad som skulle följa med Hoppe in i Nangijala var lång, flera punkter i alla fall. 

Hon skulle ha pengar med sig, ifall hon behövde köpa något i himlen. Lilleman tyckte att vi kunde stoppa ner en sedel av valfri valör. Jag protesterade men kunde godkänna en krona. 

Hoppe behövde ett täcke så att hon inte behövde frysa och hon skulle äras med blommor. Blommor skulle vi köpa och lägga ovanpå graven. En hel bukett med rosor ansåg lilleman. Lillemans mamma tyckte att det räckte med en ros för det var ändå bara en dvärghamster. Men valfri färg, det kunde han få välja.

-        - Vad då, bara en dvärghamster. Man kan väl inte jämföra liv och känslor mamma. Är en hamster mindre värd än någon annan som dör.

Just då blev lillemans mamma tyst. Tystnaden är också ett sätt att argumentera, men kanske inte tystnaden av överraskande oförmåga av att hitta ett lämpligt svar.

För att vara lite tillmötesgående och visa mitt engagemang, istället för att ge avslag på sedlar och rosbuketter, så föreslog jag att Hoppe kunde få lite mat med sig i kistan. Kanske lite torrfoder och en morot.

Tystnaden spred sig, igen, och lilleman tittade frågande på mig.

- Lite mat, det kan hon väl behöva? Påstod och undrade jag lite käckt.

- Men mamma, hon är ju död. Hon behöver väl inte äta.

Återigen blev jag tyst. Jag förstod inte riktigt tankegången. Jag förstod att likheten mellan lillemans deal med döden och begravningen var att det fanns något efter detta livet. Kopplingen till våra förfäders sätt att tänka kring begravningar och offergåvor låg väldigt nära. De offrade nästan allt de hade (sägs det) och lilleman gjorde likaså. Han var beredd att offra hela sin månadspeng till förmån till Hoppes nästa liv och gravplats.Blommor skulle hon ha, en hel hög. Men picnic, det behövde hon uppenbarligen inte.

Hamster i frysen

Det var väldigt tyst den där måndagskvällen. Väldigt tyst från våra små grå med fyra små ben. Jag anade oråd och kikade in i Hoppes bur och i äggkartongen där hon hade bäddat, hamsterpyntat och boat. Jorrå där låg hon, så sött och stilla. Döv hade hon tydligen blivit. Jag petade på henne och insåg att Hoppe sov, väldigt djupt. Jag rörde lite till på henne. Det var som att peta på en liten porslinsprydnad. Hela hon rörde sig, men var kvar i samma ställning. Det var nog då jag insåg att Hoppe hade somnat in. Jourhavande mamma fick ställa upp, utan medgivande, på kvällsfrågor om vad man gör med döda djur. Jag kunde väl inte ha en död hamster liggandes i lägenheten i en hel vecka, ända tills lilleman skulle komma hem. 

Frysen, jag skulle paketera henne ordentligt och lägga henne i frysen. Men tänk om Hoppe bara sov, väldigt djupt. I så fall skulle hon dö frysdöden. Jag beslutade att Hoppe skulle få ligga kvar i sin sömn, natten ut. Den natten var jag väldigt tacksam att jag hade bojkottat filmen ”Djurtjykogården” och alla andra filmer i genren skräck.

Morgonen därpå sov Hoppe fortfarande väldigt djupt och i samma ställning.

Dagen efter kom lilleman hem. Han hade blivit informerad, innan vi klev över tröskeln, att Hoppe hade lämnat jordelivet och sorgearbetet över en liten hamster började.

Så levde de lyckliga…

Jag har trott på tvåsamheten förr, jag trodde på den igen ända tills lilla söta Hippe förvandlades till en hormonstinn liten mördarmaskin. Hoppe skulle ut ur hennes bur, död eller levande. Vi räddade Hoppe, mer levande än död. Hippe och Hoppe fick separera. I stundens hetta och allvar, när vi insåg att Hoppe gott och väll kunde ha dött av syrrans aggressivitet eller av en hjärtattack så planerade lilleman livet efter Hippe och Hoppe. 

Då vill han en katt, eller åtminstone en fågel eller en hund.

Två små söta

Ungefär samtidigt som min blogg dog, eller i alla fall trädde in i koma kom en ny liten varelse in hemma på vår gata i stan. Nej, du behöver inte gratulera. Jag har inte blivit mamma igen.

Vi köpte en dvärghamster! Eller rättare sagt, vi köpte två. Dvärghamstrar mår visst bra av sällskap, om man läser och frågar vissa som är mer vetande i ämnet hamster. Lilleman hade planerat och bestämt, Hippe och Hoppe så skulle de heta och det var bestämt innan de ens var födda.

Hippe och Hoppe var nämligen införlivade i vår vardag under en tvåstegsprocess.

Egentligen ville lilleman ha en lillebror (för länge sedan). I brist på syskon så gick han i mormors fotspår och ville ha en katt. Efter argumentation och resonerande (vilket jag fortfarande är bättre på) så blev dvärghamster godkänt.  Under processens andra halva så skulle lillemans kärlek till djur sättas på prov och bevisas. Jag var tyst i ämnet. Lilleman fortsatte prata, under ett års tid. Lagom till hans födelsedag insåg jag att han verkligen ville ha ett djur. Sagt och gjort, skrivet i bläck, kom kontraktet i form av ett födelsedagskort. Han fick en muntlig och skriftlig present med löftet om inköp av dvärghamstrar, efter sommarlovet. Jag argumenterade igen om varför september var en väldigt bra månad, efter alla badutflykter, lata dagar på landet och semestrar. En månad då skolan och jobbet kallade och vi återigen skulle vara del i en vardag. I september kom två nya små varelser in i vårt liv.

Återupplivning

Hoppe är död. 

Min blogg är skendöd.

Lilleman saknar Hoppe men har förberett henne på ett liv efter detta. Han är övertygad om att hon kommer att återuppstå, någonstans.

Jag inser att jag saknar att skriva om lilleman och mig och tänker därmed förbereda ett återupplivningsförsök i min blogg. Jag inser att den i så fall kommer att återuppstå, här och nu.

Ärlighet varar längst

- Jag vill egentligen inte säga det här mamma, men idag tycker jag att du är en surpuppa.

Jorrå, jag måste i ärlighetens namn inse att jag kunde hålla med. Under morgontimmarna hade jag inte spelat i samma liga som de starkaste solsrålarna som skiner över moder jord. Men med en kopp förmiddagskaffe och ett uns av självdistans så mjuknade jag inför denna uppriktighet.
En ärlig åsikt, levererad med en dos ödmjukhet, kan nog få vilken surpuppa som helst att mjukna.

Framtida behov

Vi hade en kurs i att knyta skosnören. Inte för att det finns något större behov i kardborrbandens-, dragkedjornas - och de elastiska skosnörenastid. Snarare ett förutspått framtida färdighetsbehov.

Vårblommor

mindre lämpliga känsloyttringar

Kontentan av att man inte bör svära på jobbet, inte ens när man slår i tån.

En liten bakelse till fredagsfikat

Lätt som en plätt och ett ess i rockärmen när tiden tryter.

Jag använde mig av

1pkt smördegsplattor
3 dl ädelvisp/grädde
1burk lemoncurd
Färska jordgubbar
Florsocker till dekorering

Dela smördegsplattor, i lite större delar än vad du vill att kakorna ska bli. Jag hade kvadratiska smördegsplattor som jag delade i fyra delar. Obs. Dela plattorna INNAN de gräddas. Grädda dem i cirka 200 grader, tills de är gyllene.
Vispa grädden fluffigt.
Vispa i lemoncurden.
Skiva jordgubbarna.
Dela smördegsbitarna. Fyll dem med citrongrädden och jordgubbar. Pudra med florsocker.
Avnjut med en god kopp java, eller någon annan ädel dryck.

Pissa inte på nuet!

Jag har haft en tendens att stå med ena foten i det förflutna och den andra i det som ligger framför mig. Ingendera har jag kunnat påverka där jag står. Historien med det som har varit och framtiden, något som jag inte vet så mycket om men som jag med alla medel har försökt att påverka.

Inte ens när framtidens planerade moment infrias har jag varit närvarande, för foten har återigen varit ännu längre fram i kommande framtid. Resultatet blev att jag inte var här och nu, vare sig i tanke eller handling.

Det är sant att man får många sanningar och insikter av barn. Tänk att dessa små varelser i många fall kan lära oss mer luttrade jordvarelser om hur livet ska levas. Lilleman har tränat mig i att ta vara på nuet.

Om jag bara hade vetat hur intressant en arme med myror, på väg upp för ett träd, kan vara. Eller hur intressant en ros ser ut om man plockar isär den i molekyler. Eller vilken eftertanke det skapar när man får frågan ”varför då?” för 111 gången. Ja, då kan man börja undra varför man gör på ett visst sätt.

Ja, min lilleman har lärt mig att vara här och nu, i tanke och handling. ”Livet är inte de dagar som gått utan de dagar som man minns” och minnen skapas av en närvaro i nuet. Morgondagen vet vi inget om.

Så jag ska knipa ihop mina stadiga två och sluta pissa på nuet. Det är ett av mina sätt att ta vara på livet.



Höstblommor

i vårsol.

 

Tema 121 höstblommor
Bild 17 av 365

Vår

Med Sherlock Holmes kepsen på börjar detektivjakten av vårtecken. Varje upptäckt ger en ledtråd av vad som nalkas. Vide, tussilago, solfräknar på kind... Under de senaste dagarna har plattorna på gården och framför ytterdörren blivit fria från snö och is. Ett vårtecken om något är att slippa vagga fram som en anka för att inte ramla i marshalkan. Igår levererade de snöfria plattorna ytterligare ett tecken på vår. De hade blivit vackert kulörta med diverse motiv. Lilleman fick yttre inspiration från grannflickans kreativitet med kritor och gav utlopp för den inre inspirationen - Star Wars.

 

Tema 345 Vår
Bild 16 av 365

Skugga

Tema 272 skugga

Bild 15 av 365

Åkomma

Lilleman och jag fick oväntat besök igår kväll. Stämningen i vårt oväntade besök var sannerligen så långt ifrån Gevalia reklam som man kan komma. Vårt besök kan snarare beskrivas som en åkomma som jag gör mycket för att slippa.

 

Tema 354 åkomma

Bild 14 av 365

I sagans land funkar det!

Man kan ju alltid önska!!!
Om inte denna version i plast ger någon utdelning så får jag väl pröva på en levande variant i sommar.

Dagens Heureka!

Lilleman har en ny önskan på sin "jag vill kunna ..." lista. För ett år sedan var det att vissla, i år är det att läsa. Sannerligen så jobbar han hårt för att bemästra förmågan att kommunicera med dessa tecken som kallas bokstäver. Koden kring ljud och bokstav är knäckt. Nu ljudar han på allt som han ser och hör.
Det sägs att det bästa lärande utgår från individen själv med koppling till det som är relevant i närmiljön. Självklart, som stolt mamma låter jag honom undersöka, utforska, upptäcka och fråga kring bokstäver, ord och ljud. Och ja, jag har spelat in denna milstolpe i lärandet.

I omklädningsrummet i ett av stadens badhus. Vi har läst på alla skyltar som finns, från omklädningsrummet till simhallen och från simhallen till omklädningsrummet. Lilleman har hamnat i tystnad, med en avlägsen blick. Det kan vara resultat av dagens simning och en trötthet som gör sig påmind. Men oftast brukar denna frånvaro vara samma sak som "jag tänker". Teman i livets funderingar är just nu "starwars" eller stavning. Några sekunder senare blir jag varse vilket av temana det var. Lilleman har just gjort en fantastisk upptäckt. Lycklig delger han sin upptäckt med mig, och hela omklädningsrummet.

- Mamma, F_n och F_ck (läs fack) har samma bokstäver i början. Lyssna! F_n, fack, f_n, fack...
...
Generat tittar jag mig omkring. Det här är inte vanliga ord i vårt vokabulär. Absolut inte!
Hur var det med de gamla traditionella övningarna i läsinlärning? "En röd ros", "Mor är rar" och alla andra beprövade okontroversiella orden och meningarna?

Januari

Mitt i februari publicerar jag en januaribild. Den kräver nog sin bildtext för att bli förstålig.

När minusgraderna är som flest, i min stad i Svea rike, då anordnas Hindersmässan. En, av tradition återkommande, vintermarknad med anor från medeltiden. Den är en lika naturlig del av min stad som vattentornet på norr, slottet och de röda stugorna i staden mitt, de blå bergen i väster, den gröngråblå marmorerade sjön i öst och de öppna slätterna i söder.
Medeltidens handel med järn har utbytts till försäljning av fårskinnstofflor, ätbara munkar i otaliga varianter, hemslöjd och en kraftig överdosering av godis.
Lilleman har redan tagit fasta på traditionerna. En sväng bland marknadsstånd och ambitiösa knallar var oundvikligt denna eftermiddag i januari. Shoppinglistan var redan klar och icke förhandlingsbar. Vid två tillfällen fick jag smyga ut fingrarna ur de värmande vantarna för att med stela fingrar plocka bland mynt och sedlar. Jorrå, är det fest så är det, vilket firades med brända mandlar och en ätbar munk med smarties på. Därefter var både marknads- och godisbehovet tillgodosett.
Men mysig är det, en eftermiddag eller två, en gång om året eller så.

 

Tema 140 januari
Bild 13 av 365