En del av slottet





Det var ungefär vid tillfället som detta foto togs som min kamera och mina händer dog, eller iallafall strejkade av kylan.

fotokompis

Ett av uppdragen var att ta en bild av sin fotokompis.

Så här blev mitt resultat. Genom Hälls konditorifönster.

Det är aldrig försent att lära om, stort som smått.

Med risk för att verkar lite spånigt dum så skriver jag det här inlägget.
Jag skulle kunna lägga ut världens försvarstal om att jag har mina styrkor på andra områden, bla bla bla...
Men det tänker jag inte göra.
Däremot måste jag fråga;
- Om jag säger olja, vilken färg tänker du på då?




(...Tankepaus....)





- Svart, eller hur. Olja är svart, svart som svartaste natten, mörk som starkaste kaffet, kolsvart!

Med den uppfattningen
var jag en vetgirig åskådare när pappa hade en egen service av Söta ZesaM -
byte av däck (där var jag faktsikt med på ett hörn) och byte av olja.
- Men varför ska vi byta olja? Den är ju svart och fin! säger jag ärligt och uppriktigt när en blaskig sörja rinner ner i behållaren under bilen.

- Just det, den är svart och fin! svarar min pappa med ett leende på läpparna.
Svaret dröjer lite för länge, några sekunder för länge men ändå för länge, för att det ska hamna under ärligt och uppriktigt.

Några minuter senare fick SZM ny och fin (på riktigt) olja. Lite tjock, bärnstensfärgad och så långt ifrån svart man kan tänka sig. Likt mjuk krämig kolasås kluckar den sig ur sin dunk och ner i Söta SesaMs oljebehållare.

Tja, vad ska jag säga? Jag vet inte allt och varje dag lär man  sig något nytt.

         

Tur i oturen att det är vår

En arbetsdag på USÖ!
Jag har inte bytt bransch. Är fortfarande kommunalt anställd och ledig på lördagar.
Vi gjorde bara ett litet besök, lilleman och jag.

En hög med små små stenar grusade lördagens planer och
fyllde den med helt andra upplevelser än vad som var planerat eller önskat.
Rullgrus och lite fart under fötterna är förödande för små handleder.
Nu är underarmsbenet ordinerat vila och reparation. Gipset är gigantiskt,
från yttersta fingerlederna, upp över armbågen och halvvägs till axeln.

Men vi fick en lördag utöver det vanliga, kan man säga.
Läsa böcker, träffa riktiga poliser (WOW),  nya böcker, se polisbilar utanför akuten,
läsa fler spännande böcker, se på rikigt skelett på röntkenbilder, läsa böcker igen,
få två klistermärken och en medalj, läsa ännu fler böcker (om du bara visste hur många böcker man hinner läsa i väntans stunder under 7 timmar), glass och fika på uppvaket, åka sjuksäng ...

Tur i oturen att det inte är mitt i vintern, med lager på lager av alla ytterkläder.
Tur i oturen att det inte är mitt i sommaren, då badvattnet lockar under varma dagar och
regnet strilar ner övriga stunder.

...12,13...

ansikten hittar jag. Det gör mig outstanding , eller?

Kanske har jag lite hjälp av att vi just nu arbetar med att se, titta och granska på mina bildlektioner.

I fotokursen har vi fotuppdraget att hitta ansikten i alla möjliga och omöjliga saker.

Ju mer man tränar, ju mer klarar man av. Faktiskt så ser jag fler och fler ansikten och de framträder tydligare och tydligare ju mer jag studerar bilden.



Plastpåse blå, stör du bilden, nå?

Första tillfället för kursen i Kreativt Foto gick av stapeln en blåsig och gråkall söndag. Fotouppdragen avverkades ganska fort. Jag brukar kunna tappa både tid och rum när jag leker med min Canon, men inte den här gången. Canon strejkade först, innan ens alla bilder var tagna.

En av uppgifterna var att fotografera en cykel. Nu var det då inte bara att fotografera en cykel, fotot skulle vara kreativt.

Vad är kreativt foto?

Tja, det är därför jag går kursen, för att räta ut frågetecknet efter förra meningen.

Resultatet av min kreativa cykel är att beskåda i bilden ovan.

Jag gillar den faktiskt. Den är som kaffekoppen som serverades när vi kom tillbaka in denna gråa vårdag, en varm färgklick i tillvaron.

I söndags presenterades bilden. Diskussionen fastande vid plastpåsens vara eller icke vara i bilden.

Vad tycker du?









Jag har inte varit i Norrland

så frånvaron av inlägg kan inte skyllas på nordliga resemål.
Jag har inte varit på resande fot över huvudtaget, även om bristen på bloggaktivitet skulle kunna indikera att jag har varit riktigt långt borta från all IT kommunikation.

Men nej. Datorn har stått och dammat ihop på sin sedvanliga plats vid elkontakten. (Den är baskemej hungrig jämt och ständig.)
Men nog allt har jag varit frånvarande, både från IT kommunikation och från mycket annat som hör en vanlig vardag till. Mentalt har jag varit på en Robinsonö. Inte för att jag någonsin har varit på en sådan ö på riktigt, men jag har mina föreställningar om hur det kan vara. Maximerad gränstestning av sina egna mentala styrkor. Jorrå, jag har nog haft min egen Robinson vecka. En vecka när varenda minut är uppbokad, inbokad, avbokad och ombokad. 1000 och åter 1000 saker som ska kommas ihåg, som måste klaffa och som innebär prestation och produktion.