Ärokränkning

Det är med kluvenhet som jag pratar privatekonomi med lilleman.
Det är verkligen en balansgång att införliva i en liten människa att man inte kan köpa allt man vill ha när helst man vill ha det, samtidigt som den lilla människan inte ska få grå hår i förtid.

Vi har hamnat på nivån att ur en ekonomisk aspekt så jobbar vuxna för att få pengar (lön) som ska räcka till ... ja du kan det där. Lilleman också vid det här laget.
Konsekvensen av att inte jobba? Kort och gott inga inkomster, vilket leder till ingen mat.

Lilleman tittar skepsikt på mig.
Ingen mat? Han säger inte mycket, men blicken säger allt. Två bruna ögon kommunicerar följande "Hallå morsan, vi lever på 2000-talet i Sverige (i och för sig inga garantier att inte gå hungrig..)  och vi har mormor och morfar fyra mil bort. Hungrig?"
Ingen nämnvärd respons. Att inte ha någon mat är alltför surrealistiskt i lillemans värld.
Jag tar därmed till det tunga artilleriet med argument, för att skapa någon form av förståelse.
- Ja, om jag inte jobbar så kan vi inte köpa lego!!!!
Lite mer reaktion hos lilleman. Lego är i och för sig roligt. Men det räcker att slänga en blick på golvet i hans rum för att inse att ett stop i legoinköpen vore sorgligt, men inte livavgörande.
Varpå jag fortsätter (jag vill ju ha respons).
- ... och så kankse jag inte kan köpa julklappar!
Med stora ögon tittar lilleman på mig.
- Men det är ju inte du som ger julklappar, det är ju tomten!
- Ja, men...man kanske får lägga in en beställning... försöker jag trevande.
- Tar tomten betalt av dig? På lillemans röst hörs att nu är det allvar. Strunt i privatekonomi. Nu diskuterar vi Tomteheder.
...
...
- ... ehhum, nej absolut inte... Skojade bara....

En stund senare ger jag lilleman en kram innan vi skiljs åt. Han är lycklig över att kunna informera N om att det kanske ska bli snö imorgon. Trallande, på "Bjällerklang", hoppar, studsar och springer han iväg över skolgården.
Jag är lycklig över att min usäkt är godtagen. Jag hade kränkt Tomten pa allra grövsta sätt. Men allt är förlåtet och glömt. Nedräkningen till jul har just börjat.

Klok kille!



Foto Erika Eriksson

"All sann kunskap kommer

från egna erfarenheter.

Allt annat är information."

                             

                                                     Albert Einstein

Guldkant på en oktoberdag

Kan en oktobermorgon vara så mycket vackrare?

Tänk att en oktoberdag skänka så mycket glamor till moder natur?

Garderobens Kajsa

Jag har insett att jag inte (alltid) är den kreativa mamman som jag önskar att jag vore.
Om jag skulle uppfylla min kreativa önskelista så skulle ljuva dofter sprida sig från köket, symaskinens smatter skulle accompanjeras av sång och musik alltmedan målarfärgen torkade på duk. Jag skulle vara skogsmulle och ta med Lilleman på upptäcksfärd i vår fantastiska värld. Vi skulle exprimentera och undersöka för att förstå hur allt fungerar....
Nu råkar verkligheten ge vissa ramar i tid, ork och budget. Därför är den kreativa önskelistan lång och helt andra förmågor får utvecklas. "Praktiskt" är ett ord som ligger i topp. "Budget" följer som en liten svans.
Så utklädning a la 1900 genererade en sväng bland byxorna i garderoben och en tur till H&M.
På tisdag ska Lilleman stassas upp med bruna byxor och randig skjorta, alternativt gråskjorta. En finklädd liten Emilkopia. Passar fin fint när det är 130 års kalas mitt i 2000 talet.
Alla kläderna har ett liv efter utklädningsdagen. Uppdrag utfört och mamma nöjd!
Själv ska jag vara skogsmulle inspirerad och vara ute i skog och mark, med 24 andra barn.



bilden är från H&M



Maxat

många inlägg det har blivit på sista tiden, eller inte.
Jag förtog mig en stund i somras då jag ibland gjorde flera inlägg på en och samma dag. Jag trodde kanske att jag kunde leva på de inläggen nu när augustidimman börjar rulla in om kvällarna och vardagsstafetten har startat.

Var befinner jag mig då, när jag uppenbarligen inte är här på bloggen?
Tja, jag och John Blund dejtar rätt hårt srax efter Bolibompa. Trevlig prick som får mig att slappna av när intryck och uttryck blir många.
Före Bolibompa har jag däremot maxat min prestation på diverse sätt. Jag har upptäckt att jag är en jäkel på att läsa instruktioner från IKEA (brukar annars skumläsa och monter lite på vinst och förlust) och skruva med stjärnmejsel, jag har gjort min åsikt hörd och verbaliserat erfarenheter från 12 år av livets skola. Jag har med iver och nyfikenhet lyssnat till föreläsare och kollegor. Jag har fikat så att tänderna har blivit alldeles gula av kaffe och socker och jag har skrattat så att varenda en av tidigare nämnda har blottats för hela omvälden ...

Tre veckor av förberedelse och nu är verksamheten igång!

Knyta skosnören

Lilleman ska börja förskoleklass till hösten.
Med förskoleklass följer visst och sånt som hör till skolan och
färdigheter som man bör ha förkovrat sig när man tar första stapplande stegen in i livets nästa fas.

- Vi måste träna på att knyta skosnören! utbrister jag plötsligt under middagen.

Lilleman tittar på mig med en rynka mellan ögonen.
Jag försöker läsa hans tankar, eller iallafall klura ut vad rynkan står för.
Hittills har vi levt i kardborrbandens förlovade land. Men jag inser att ju äldre lilleman blir desto färre blir utbuden av snygga skor med kardborrband. Om nu kardborrband någonsin har hamnat under etiketten "snyggt". Prakiskt möjligtvis, men snyggt?

- Ja, knyta skorna med skosnöre, du vet... försöker jag förtydliga mitt tidigare snilleblixtuttalande.
- Men mamma, kan inte du knyta skor? undrar lilleman med höjda ögonbryn.

Ett regnställ i rött

Min lilleman har, trots sin unga ålder, ibland väldigt stereotypa åsikter om vad som är killigt och tjejigt kring vad man tycker om att göra och vilka färger man tycker om. Ibland utmanar jag hans världsbild genom att plocka fram saker och situationer i ett försök att han ska ifrågasätta sin uppfattning.
Nu var inte det röda regnstället ett sådant tillfälle, även om det kunde ha blivit så.

När jag (och hans fader) köpte det röda regnstället fanns tanken och farhågan att lilleman själv kunde "falla offer" för kompisars stereotypa omvärld. Men efter en gedigen ransakan av hans vardag, stämningar och relationer så var jag övertygad om att han troligtvis endast skulle få jobbigt med sin egen uppfattning om vad som var tjejigt och killigt. I värsta fall så fick vi väl ge bort regnstället till någon annan.
Nu blev reaktionen positiv, för rött är en cool färg (ifall du inte visste det redan).
Det var med iver som han vill använda det röda regnstället, både hemma och på förskolan.

- Ett rött regnställ. Vad coolt! Nu kan jag leka brandman.

Generalisering i botanik

                                                                                                              Foto: Erika Eriksson

Ett sätt att skapa förståelse för sin omvärld är att generalisera och utifrån det specialisera.
Jag har mycket att lära i botanikens fantastiska värld (fast jag undervisar i NO).
Min generaliserings nivå och mina undergrupper har för tillfället kommit i följande fas
VÄXT - BLOMMA ...
här följer min artkunskap i form av prästkrage, maskros, ros med flera.
Nu visade det sig (vilke jag i och för sig hade en liten susning om) att ROSOR är så mycket mer än bara rosor. Nu snackar vi tjocka släkten. Den ena släktingen vackrare än den andra. Men det är en historia för sig. Jag och energiska E var mest intresserade av att dokumentera dem i all sin prakt, oavsett namn och tillhörighet.
(Titta gärna in hos energiska E för att få en en utökad visning av stadsparken en måndag i juli.
Personligen tycker jag att det är mycket intressant att se hennes bilder, vad hon valde att fotografera och hur hon disponerar bildutrymmet med komposition. Ha med i tanken att vi gick hack i häl på varandra.
Personligen tycker jag att du kan besöka energiska E, även om du inte vill ha en utökad dokumentation av vår tur i stadsparken. Energiska E bjuder på både hemsida  och blogg som är väl värd både ett och flera besök.)

Obs.Jag är medveten om att ovanstående bilder är fotografier av andra skönheter än just rosor.

Smartare än en förskoleklassare, 2

Efter en vecka tillsammans, 24/7 (förutom två timmar under onsdagen och eventuella toalettbesök), så känns det alltid lite vemodigt att skiljas från lilleman. Även om det bara är för några dagar, även fast han ska till sin pappa (som han har längtat efter och behöver) och även fast ....
Även om jag är vuxen och är medveten om alla tidigare "även" så sätter mitt mamma EGO igång.
Jag saknar och jag längtar innan vi ens har kramats "hej då"!

- Det kommer bli tomt utan dig! kläcker jag ur mig när vi går hand i hand mot lillemans andra hem. (Den kommentaren ligger inte på nivå "smart" och den är ännu mindre i kategorin pedagogisk. Ge dåligt samvete, inte jag inte!)
- Men mamma! Du har fått haft mig så många dagar och pappa har inte fått träffa mig på så länge. Det är bara två dagar mamma. Det går fort. Vi ses snart igen.
(Oki! Vem var det nu som var förälder och förväntas axla rollen av moget supportande?)
- Hmm...! är det vettigaste jag lyckas kläcka ur mig.
- Mamma, vad gör du när jag inte är hemma? Säg inte att du saknar mig! På riktigt, vad gör du när jag är hos pappa?
- Tja... (nu har jag min chans att reducera tidigare inlägg som grundade för dåligt samvete hos lilleman. Nu har jag chansen att berätta...) Jag tränar, jag läser, ritar, fotograferar, bakar,  träffar mina vänner...

Jag vet inte hur mycket lilleman hörde. Han är i full färd att trycka portkoden till pappas dörr.
Och egentligen, för vems skull rabblade jag upp allt som gör livet värt att leva. Saker som skänker meningsfullhet och glädje, i lillemans sällskap eller på egen hand.
Var det för min eller lillemans?

Jag grundar bara lite!

                                                                                     Foto: Erika Eriksson

Jag hade/har bestämt mig att inte låta jobbet ta över det privata livet. Till en början handlade det om att hitta balansen och inte arbeta 24/7.

När lilleman kom in i mitt liv fick balansen mellan jobbet och det privata ytterligare en mening.

Utifrån lillemans bästa så skulle/ska jag aldrig bli en mamma som är så där överpedagogisk, överstimulerande.

Jag ville/vill verkligen att han ska få vara nyfiken i sin egen takt, att han inte ska kunna allt före alla andra. (Jag ser en risk att han då ska snubbla i gropen för barn som är understimulerade i det vardagliga arbetet.) Jag vill att han ska få uppleva det häftiga att upptäcka och lära, själv och tillsammans med andra.

Jag inser också att jag vill stimulera honom kring det han är nyfiken på just nu.

Så, här sitter jag med nyinköpta pärlplattor med tillhörande mönster (som han önskade sig)

för att det är så fantastiskt mycket matematik i att pärla.

Här sitter jag med pysselböckerna "Bamses skola" (siffror och bokstäver),

för att han ljudar kring alla ord och räknar allt han kommer åt.

Här sitter jag med egentillverkade karttavlor över Svea rike och Europa,

för att han ska få en visuell bild av var han bor, var nära och kära finns, var han har varit och vart han ska åka.

Det är spännande att se människor lära och vilja lära mer.

Jag kan inte låta bli att ge ännu bättre förutsättningar att utvecklas.

Avslutning

Till sommarsånger (gamla traditionella som nygjorda) välkomnas sommarlov och semestrar,
även om de sistnämnda tillträder först om tio dagar.

I vanliga fall skulle jag kanske nämna de flesta sommaravslutningar som en välbehövlig paus efter hektiskt arbete. I några enstaka fall, när jag levererar blivande tonåringar till nästa stadie, så fälls en och annan tår (eller rättare sagt så störtbölar jag). Men det är ett naturligt steg att gå vidare. De behöver nya utmaningar och jag också.

Årets sommaravslutning är verkligen en avslutning, på alla sätt.
Jag lämnar 40 blivande tonåringar mitt i ett arbetsproject. Ett år hade vi haft kvar om inte jag hade vinkat hej då. Jag lämnar (åtminstone för ett halvår) min första "riktiga" arbetsplats.

I tolv år har jag skrattat, gråtit, svettats och känt mig stolt över vad jag har åstadkommit med alla andra, såväl barn som kollegor. I livets skola har jag verkligen lärt mig ovärderliga kunskaper om vår skola.

Tack Fröviskolan för åren som gått och för all ovärderlig kunskap som jag får med mig!

Paradox

A relaxed mind

is a creative mind

Varför är mitt liv just nu tvärtom?

Behöver just nu vara kreativ i tanke och känsla, men är allt annat än avslappnad.

Det sägs...

Härligt att vakna upp till solsken och fågelkvitter.
Sju dagars oväder verkar vara över, iallafall verkar det ha tagit en paus.

Det sägs att det börjar regna om man dödar en spindel.
Inte visste jag att det skulle bli så här illa när den dog en brutal mosnings/krossningsdöd
i en svettig sportbehå.

Hur den hamnade där? Det har jag ingen aning om.
Men jag kan meddela att den slutade sin vandring där, i en helt annan konsistens.
Sviterna, i form av hällregn, ber jag om ursäkt för.

Efterlysning

Jag vill tacka...

I alla stora händelser så ingår det ett tal.
Vid årliga galor som sammanfattar prestationer som utförts 12 månader tillbaka i tiden
ingår det, allt som oftast, ett tacktal.

Jag är, liksom ingen annan, någon talare så jag kortar ner mitt tal och
hoppar direkt på delen där nära, kära, familj och vänner ska tackas.

Jag vill utifrån dagens tema, barnkalas, tacka

• Lärarhögskolan i Stockholm - 3,5 års utbildning som göt en grund att stå på. Jag håller fortfarande att bygger mitt residens
• http://www.kalasdags.se/ - webbsida driven av  Rebecca Byron Lohk och Mia Althoff, vilket de gör med flaggan i topp.
• Materialet "Sjöbomben" som är en guldgruva när små under 18 ska aktiveras.  Klicka på; http://www.hjart-lungfonden.se/Global/skrifter-rapporter/Sj%C3%B6bomben.pdf

härdsmälta i hjärnan

Nu har flytlasset börjat gå mellan min gata i stan´och mitt andra hem, jobbet.

Det är inte så att jag planerar att flytta (även om lilleman tycker att vi kan byta upp oss ... ) och absolut inte till en soffa i personalrummet. Jag har det bra på jobbet men att flytta dit vore kanske lite overkill. Dessutom är skolor väldigt läskigt ödsliga när alla har gått hem. Speciellt om man har tittat på filmen "Sjätte sinnet" så kan det ge obehagliga rysningar att vara ensam (i ett trapphus) på en tyst skola.

Nej, ingen flytt på G. Det är "mitt på terminen" syndromet som har slagit till. "Mitt på terminen" syndromet kännetecknas bland annat av att allt som ska bäras inte får plats i den gigantiska ryggsäcken längre och extrakassen har övergått till en robust och slitstark extraväska.

En liten varningsklocka att det är liiiiite mycket att hålla koll på. Dessutom har min hjärna takig tajming och lägger av i minne och struktur när jag behöver de funktionerna som allra mest. Resultatet blir att släpa hem desto mer.

Fotokurs - tema blommor

Det vore kanske konstigt om inte lilleman hade börjat att fundera vad det är som är så roligt med en kamera. Med tanke på att hans mamma mer eller mindre upplever världen genom den så måste den vara ruskigt spännande, intressant och underhållande.
Vi tittar ofta på tagna fotografier tillsammans. Samtalen har med tiden fått utökat innehåll, från vad bilden föreställer till disposition, ljus, skärpa och oskärpa. Allt oftare vill han låna kameran och "ta kort själv".

Uppenbarligen vill han variera delaktigheten i fotograferingen. Det kan kanske vara roligt att ibland byta roll från att vara den som är framför kameran till att vara den som skapar bilder, bakom display och inställningar.

foto, Oliver

foto, Oliver

foto, Oliver

Dagens kurs handlade om ljuset som verktyg för att bygga upp en bild. Jag ställde in kamerans inställningar och lilleman knäppte för glatta livet.
Vi pratade om motljus, var man kan stå för att få en bra vinkel mot objektet och om att bara ta kort på det som man tycker är intressant genom att gå nära motivet.

Övertänd mamma?
Tja, då får det väl vara så. Lilleman visar sig intresserad, tar till sig tipsen och vill prova själv.

Neandertalare vs golden bling bling

Duktig som jag är, eller rättare sagt skiträdd för att vara olaglig (Herrejisses, jag är ju fröken. Det är ett av antagningsvilkoren, att vara korrekt) så har jag länkat en bild på min nya familjemedlem. Se Xperia™ ray Android-telefon – Sony Ericsson Äntligen!
Jag höll på att få tokspel på gamlingen.  På två röda sekunder tog orken slut, både på mig och gamlingen. I kväll höll jag på att få dubbel tokspel, både på gamlingen och nykomlingen. Inte borde det vara så svårt att lära känna någon ny. Det är ju en släkting som borde vara byggd utifrån samma mall.
Flera timmar senare insåg jag, att jämföra gamlingen med nykomlingen är som att jämföra en neandertalare med dig eller mig.

trånga stövlar

Det är inte självupplevt,
men mina smilband börjar rycka så smått så därför delar jag med mig av en kollegas (fiktiv eller verklig, någonstans i Svea rike) vardag (?)....


Trånga stövlar...

Oscar ber sin dagisfröken hjälpa honom att ta på sig sina stövlar innan han skall gå ut. De är jättebesvärliga att ta på och fröken måste verkligen göra världens ansträngning för att utföra uppdraget. När äntligen stövlarna sitter på så säger Oscar: 
- De sitter på fel fot!

Fröken tror inte sina ögon när hon konstaterar att det är som Oscar säger, stövlarna sitter faktiskt fel. Hon drar som en dåre för att ta av dem och börjar om med en superansträngning för att sätta på dem igen. Till slut är de på plats.
Då säger Oscar: 
- Det är inte mina stövlar! 

Fröken andas djupt och lägger locket på känslorna, för att inte fräsa åt lilla Oscar som tittar på henne med fiskblick. 
- Ok, säger hon, vi tar av dem då!

Hon  sätter igång med samma träning som tidigare. När hon är klar frågar hon
- Varför sa du inte tidigare att det inte var dina stövlar?
Oscar svarar då: 
- Det är inte mina stövlar, det är brorsans, men mamma vill att jag skall ha dem! 

Fröken börjar gråta (nästan), men mycket behärskat, fast bestämt sätter hon på stövlarna för en tredje gång. Sedan lyfter hon upp Oscar, sätter på honom jacka, mössa och halsduk och frågar:
- Var är dina vantar? 
 
- Jag la dom i stövlarna .................

Positiva tankar vs ...

Vilka tankar väljer du att träna på?

Jag är duktig på att tala om för andra hur de ska tänka, om sig själva. Jag är mindre bra på att praktisera det för egen del. Men det har blivit bättre!!!

Vi skulle göra en varsin blomma, vilken som. Prästkrage, viol eller någon skapad i fantsin, det spelade ingen större roll. Den skulle ha kronblad, för i dessa kronblad skulle en kort reflektion om sig själv skrivas. Fem punkter hade valts ut, för att lära känna sig själv och varandra utifrån positiv anda.

• En kort liten beskrivning om sig själv,
• några rader om vad man var bra på,
• lite information om vad man gärna gör på fritiden,
• några funderingar vad man gillade med sitt jobb (skolan) och
• lite framtidsvisioner om något som man vill bli bättre på.

Gevalia Amalia, det var en utmaning!
Inte blomman i sig (även om några direkt strök blommor som favoritmotiv) utan det där med att berätta om sig själv i positiva ordalag. Inte fråga kompisen om hans eller hennes uppfattning, utan skriva sin egen.

- Man kan väl inte skryta om sig själv?
- Jo, det kan du. Du kan tala om för dig själv om vad du är bra på.

Jag tror vi ska göra blommor fram till jul. (Vilka rackarns snygga väggar vi kommer att ha när snön lägger sig över skog och slätt. En hel blomsteräng!)
Vi behöver träna på att tänka bra om oss själva, vem man är, vad man är bra på och vad man kan prestera.
För vi kom fram till (utifrån tidigare samtal) att det som man gör ofta, det är det som man blir bra på.