Hälsofrämjande aktivitet

Lördag är förvisso ingen dag på T, som Tisdag och Torsdag,  men det är ändå en T-dag.  Lilleman och jag åker lite snålskjuts på dagarna som börjar på T, men för oss står T-dag för Träningsdag.
Vi har kommit fram till att vi, som till stor del liknar Ferdinand under korkeken, behöver styra upp vår vardag och planera in  pulshöjande aktiviteter. Nu blev inte vår Lördag en T-dag, inte i någon bemärkelse.
Vi hade planerat in Träning i form av lite stllsam jogg. Det blev intervallträning.  Intervallträning låter bra när man skriver ordet. Våra intervaller var också bra, om man lutar sig mot referensramen att lite rörelse är bättre än att inte göra något alls. Men intervaller i form av träning,  det vill jag inte påstå att det var. Vår intervallträning var snarare baserade på lite jogg, lite löpning, lite gå och ganska mycket stillastående.
- Kan vi inte bara stå stilla och njuta av naturen mamma.
Dagens konditionsträning i lantlig miljö lockade med så mycket annat - drillande svalor i skyn, porlande bäckar, solglitter i vass, fina stenar, utslagen sälg, humlor och fjärilar i all sin prakt, och livsfilosofiska samtal.
Jag omprioriterande ganska snabbt intentionen med vår lilla löprunda. Inte blev det någon konditionsträning, men vi fick en stund tillsammans som främjande en annan del av hälsan - natur, samtal och närvao i stunden.

Ärlighet varar längst

- Jag vill egentligen inte säga det här mamma, men idag tycker jag att du är en surpuppa.

Jorrå, jag måste i ärlighetens namn inse att jag kunde hålla med. Under morgontimmarna hade jag inte spelat i samma liga som de starkaste solsrålarna som skiner över moder jord. Men med en kopp förmiddagskaffe och ett uns av självdistans så mjuknade jag inför denna uppriktighet.
En ärlig åsikt, levererad med en dos ödmjukhet, kan nog få vilken surpuppa som helst att mjukna.

Framtida behov

Vi hade en kurs i att knyta skosnören. Inte för att det finns något större behov i kardborrbandens-, dragkedjornas - och de elastiska skosnörenastid. Snarare ett förutspått framtida färdighetsbehov.

Julmys 5

- Är det julsjung idag!
Dagens händelse är snarare ett konstaterande än en fråga.
I juletid finns det två datum att hålla koll på, julafton och julsjung. Båda två framkallar ett förväntansfullt pirr i magen hos lilleman. Han är väl förberedd. Nystruken Staffansskjorta, putsad julstjärna i glansig papp och så struten med stjärnor. Versen är inövad sedan veckor tillbaka.
"När fjärde ljuset brinner
vi hämtar julegran
och alla barnen räknar
dan före dan före dopparedan".
När vintermörkret har lagt sig över staden står han där, tillsammans med sina klasskompisar som för stunden har förvandlats till tomtar, lucior, pepparkaksgubbar, möss och staffansgossar. Förväntansfulla och stolta, både barn och föräldrar. Julmyset dallrar i luften.
Sången klingar, verserna går på rim
När lilleman kliver fram och framför solosång med sin allierade Staffankopia blir hans mamma så stolt som bara mammor kan bli.

Julmys 4

Jag vet inte vad som är mysigast,
att njuta av juleljus och frisk doft av gran eller att lyssna till julsång från en liten kvittrande glad människa vars ögon tindrar ikapp med granens ljus.
Det senare, definitivt det senare alternativet. Lyckliga toner av barnsång och tindrande ögon, vem blir inte lycklig av det?

Julmys 3

- Nej, nu orkar jag inte pynta mer! suckar lilleman.
Du vet mamma, jag gör det här för din skull, för att vara snäll mot dig.

Julen är till för de små;
- Pepparkakshus, check
...

Ljusfat

http://www.rusta.se/ljusfat-p78301691.aspx

Hårt, piskande småregn. Grafitgrå himmel. Den spontana känslan är att vädret är tråkigt, tråkigt, tråkigt.
Men egentligen är det ganska helt perfekt leverans från vädergudarna. Perfekt till söndagsstädning. Lilleman såg i och för sig lika surmulen ut som himlen utanför över dagens agenda. Jag gissar att han hade hoppats på att jag hade lagt om söndagsplanerna. Men icke! Nu när jag änligen kan röra mig (lyckligt tacksam för det) så kliade det i städfingrarna. Sagt och gjort, städhucklet sattes på, volymen ökades på vår lilla musikmaskin och det började fejas i alla skrymslen och vrår. Det blev till och med rent i avloppsrören från handfatet. Lilleman tyckte att det städmomentet var så äckligt att han gömde sig bakom duschdraperiet.

Flera timmar senare, när det riktiga mörkret har lagt sig över land och rike, är nagellacket är avskaft, frisyren rufsig, hela hemmet har en doft av rent. Jag och lilleman tänder stearinljus och kvällsfriden sänker sig över vår gata i stan. Nystädat är lycka, levande ljus är mys och dessa två tillsammans är frid.

Jag skulle gärna ställa detta ljusfat på vårat vita bord i hörnet. Det finns att köpa på Rusta för cirka 30 guldmynt. Ljusfatet är i målad metall, med 7stycken ljushållare i olika höjder. Antik finish. Diametern är 36 cm, höjden är 34 cm.

Ärokränkning

Det är med kluvenhet som jag pratar privatekonomi med lilleman.
Det är verkligen en balansgång att införliva i en liten människa att man inte kan köpa allt man vill ha när helst man vill ha det, samtidigt som den lilla människan inte ska få grå hår i förtid.

Vi har hamnat på nivån att ur en ekonomisk aspekt så jobbar vuxna för att få pengar (lön) som ska räcka till ... ja du kan det där. Lilleman också vid det här laget.
Konsekvensen av att inte jobba? Kort och gott inga inkomster, vilket leder till ingen mat.

Lilleman tittar skepsikt på mig.
Ingen mat? Han säger inte mycket, men blicken säger allt. Två bruna ögon kommunicerar följande "Hallå morsan, vi lever på 2000-talet i Sverige (i och för sig inga garantier att inte gå hungrig..)  och vi har mormor och morfar fyra mil bort. Hungrig?"
Ingen nämnvärd respons. Att inte ha någon mat är alltför surrealistiskt i lillemans värld.
Jag tar därmed till det tunga artilleriet med argument, för att skapa någon form av förståelse.
- Ja, om jag inte jobbar så kan vi inte köpa lego!!!!
Lite mer reaktion hos lilleman. Lego är i och för sig roligt. Men det räcker att slänga en blick på golvet i hans rum för att inse att ett stop i legoinköpen vore sorgligt, men inte livavgörande.
Varpå jag fortsätter (jag vill ju ha respons).
- ... och så kankse jag inte kan köpa julklappar!
Med stora ögon tittar lilleman på mig.
- Men det är ju inte du som ger julklappar, det är ju tomten!
- Ja, men...man kanske får lägga in en beställning... försöker jag trevande.
- Tar tomten betalt av dig? På lillemans röst hörs att nu är det allvar. Strunt i privatekonomi. Nu diskuterar vi Tomteheder.
...
...
- ... ehhum, nej absolut inte... Skojade bara....

En stund senare ger jag lilleman en kram innan vi skiljs åt. Han är lycklig över att kunna informera N om att det kanske ska bli snö imorgon. Trallande, på "Bjällerklang", hoppar, studsar och springer han iväg över skolgården.
Jag är lycklig över att min usäkt är godtagen. Jag hade kränkt Tomten pa allra grövsta sätt. Men allt är förlåtet och glömt. Nedräkningen till jul har just börjat.

Garderobens Kajsa

Jag har insett att jag inte (alltid) är den kreativa mamman som jag önskar att jag vore.
Om jag skulle uppfylla min kreativa önskelista så skulle ljuva dofter sprida sig från köket, symaskinens smatter skulle accompanjeras av sång och musik alltmedan målarfärgen torkade på duk. Jag skulle vara skogsmulle och ta med Lilleman på upptäcksfärd i vår fantastiska värld. Vi skulle exprimentera och undersöka för att förstå hur allt fungerar....
Nu råkar verkligheten ge vissa ramar i tid, ork och budget. Därför är den kreativa önskelistan lång och helt andra förmågor får utvecklas. "Praktiskt" är ett ord som ligger i topp. "Budget" följer som en liten svans.
Så utklädning a la 1900 genererade en sväng bland byxorna i garderoben och en tur till H&M.
På tisdag ska Lilleman stassas upp med bruna byxor och randig skjorta, alternativt gråskjorta. En finklädd liten Emilkopia. Passar fin fint när det är 130 års kalas mitt i 2000 talet.
Alla kläderna har ett liv efter utklädningsdagen. Uppdrag utfört och mamma nöjd!
Själv ska jag vara skogsmulle inspirerad och vara ute i skog och mark, med 24 andra barn.



bilden är från H&M



Drömyrke

Nej, polis är inte aktuellt, varken för mig eller lilleman.

Enligt min bror så leds skilsmässostatistiken av yrkesverksamma inom polisen, därmed var sista ordet sagt om poliser.

Lilleman har också tänkt om. Han är inte lika överygad om att polis ingår i framtidsplanerna längre. En "bubblare" på drömjobbslistan har dykt upp.

- Jag ska jobba med brev, som morfar!

Otippad bubblare, om jag får säga själv. (Sorry morfar, men posten brukar inte ingå i listan "Vad jag vill bli när jag blir stor".)
Om jag får säga en sak till så tycker jag att lilleman ska sikta på yrken som;
kronofogde, något inom vård (läkare) med inriktning mot hjärt- och kärlsjukdomar, dietist eller sjukgymnast....
Golfproffs funkar också.
Det är några av de yrken som jag spår en lysande framtid.

Delad fascination ...

för män(iskor) som bär uniform.

Höstshopping

Lite påfyllnad i lillemans garderob!
Än så länge har jag all frihet att dressa honom som jag vill, så det är bäst att passa på.

Rötmånad...

Under några veckor har ljuvliga matlagningsdofter inte varit ensamma i köket på Slottsgatan.
En viss unken lukt har beblandat sig med kökets mer angenäma dofter.
- Rötmånad! har jag tänkt och kastat halvtomma soppåsar var och varannan dag, utan nämnvärd framgång.
- Instängt! har varit min övertygelse när jag har kommit hem efter att ha varit hemifrån. Varpå jag har ställt dörren på vid gavel och stilla undrat hur jag ska lösa lukten i vinter.
- Skitigt! var den senaste förklaringen i mitt desperata försök att lokalisera luktens grund.
Torsdagsstädning skrevs in i veckoschemat. Det var ett lyckat drag! Inte utifrån att det var skitigt i hörnen (vilket vi lämnar osagt i sitt vara eller icke vara) utan utifrån att doftens källa lokaliserades. Av misstag råkade vi välta den lilla leksaksspisen. På den lilla spisen stod en liten kastrull. I den lilla kastrullen gömde sig den stora lukten.
Lilleman hade för flera veckor sedan lekt kock, fått lite torr pasta och vanligt vatten. Flera veckor senare visade sig den torra pastan inte vara lika torr och vattnet inte lika vanligt. Det luktade som om herr och fru magsjukebacill hade varit på besök.
"Lite" rengörningsmedel fick jobba hårt. En stund senare kunde ljuvlig matdoft ensamt fylla kökets rum.

Omtanke

I går kväll ringde telefonen och i andra änden fanns lilleman. Han var så ivrig att jag knappt kunde höra vad han sa. Efter några omfrågningar, från mig, kunde jag uttolka att jag skulle slå på barnkanalen,
-... för mamma där sjunger dom "nossa nossa" som du blir glad av. Du tycker ju om den så mycket så jag ville ringa till dig så du fick höra den.
Jodå, där på scenen står en kör och sjunger "Ai se eu te pego!". På grund av missar i telefonkommunikationen hann jag bara lyssna till slutklämmen på låten.
Men det var helt ok, för omtanken från lilleman gjorde mig lycklig resten av kvällen.

Knyta skosnören

Lilleman ska börja förskoleklass till hösten.
Med förskoleklass följer visst och sånt som hör till skolan och
färdigheter som man bör ha förkovrat sig när man tar första stapplande stegen in i livets nästa fas.

- Vi måste träna på att knyta skosnören! utbrister jag plötsligt under middagen.

Lilleman tittar på mig med en rynka mellan ögonen.
Jag försöker läsa hans tankar, eller iallafall klura ut vad rynkan står för.
Hittills har vi levt i kardborrbandens förlovade land. Men jag inser att ju äldre lilleman blir desto färre blir utbuden av snygga skor med kardborrband. Om nu kardborrband någonsin har hamnat under etiketten "snyggt". Prakiskt möjligtvis, men snyggt?

- Ja, knyta skorna med skosnöre, du vet... försöker jag förtydliga mitt tidigare snilleblixtuttalande.
- Men mamma, kan inte du knyta skor? undrar lilleman med höjda ögonbryn.

Juliaresan- en resa som kan rädda liv!

Sommarnatt!

Ljust mörker, mjuk tystnad med stilla ljud från en stad som vilar, ljum bris som fläktar mot min kind när jag plockar lite på uteplatsen. Livet kändes, just då där i sommarnatten, så oproblematiskt, så härligt, så skönt.
En puss på lillemans kind när han somnade in nära nära. Lycklig över att han finns i mitt liv.
Mysa ner i min säng, läsa lite bloggar innan sömnen skulle vagga in mig i drömmarnas värld.

Igår natt somnade jag med tårar på kind.
Nästa gång kan det vara du eller jag.

Vi förlorade vår vän Julia i kampen mot cancer.

Den resa vi tvingades genomlida tillsammans med Julia vill vi inte att flera ska behöva gå igenom.

Vi vill inte att fler ska förlora sin bästa vän.

Därför startade vi Juliaresan - en resa som kan rädda liv!

Besök vår hemsida http://www.juliaresan.se

Besök även http://www.barncancerfonden.se/13871 för att enkelt skänka pengar med mobil eller kontokort!
Ni kan även smsa JULIA25 (för 25 kr), JULIA50 (för 50 kr) eller JULIA100 (för 100 kr) till 72072. Alla pengar går oavkortat till Barncancerfonden!


Om ni inte kan se filmen från mobilen, klicka på denna länk:
http://juliaresan.se/filmen/

Ett regnställ i rött

Min lilleman har, trots sin unga ålder, ibland väldigt stereotypa åsikter om vad som är killigt och tjejigt kring vad man tycker om att göra och vilka färger man tycker om. Ibland utmanar jag hans världsbild genom att plocka fram saker och situationer i ett försök att han ska ifrågasätta sin uppfattning.
Nu var inte det röda regnstället ett sådant tillfälle, även om det kunde ha blivit så.

När jag (och hans fader) köpte det röda regnstället fanns tanken och farhågan att lilleman själv kunde "falla offer" för kompisars stereotypa omvärld. Men efter en gedigen ransakan av hans vardag, stämningar och relationer så var jag övertygad om att han troligtvis endast skulle få jobbigt med sin egen uppfattning om vad som var tjejigt och killigt. I värsta fall så fick vi väl ge bort regnstället till någon annan.
Nu blev reaktionen positiv, för rött är en cool färg (ifall du inte visste det redan).
Det var med iver som han vill använda det röda regnstället, både hemma och på förskolan.

- Ett rött regnställ. Vad coolt! Nu kan jag leka brandman.

Till skogs

Man skulle kunna kalla det för en outtalad överenskommelse mellan hungriga skogsmyggor och ivriga tvåbenta. Med svampkorgen i högsta hugg landade vi i blåbärsriset. Svampen fick vänta! Sickna stora blåbär och så fantastiskt många skogen hade att erbjuda. Smaskens!
Smaskens tyckte, som sagt, även skogsmyggorna som tog väl vara på oss tre krakar som hade besökt just deras kvarter. Det var bara att inse att om jag ville ta del av vad skogen hade att erbjuda så var jag tvungen att låta vissa flygande arter ta del av mig. Så var överenskommelsen ända tills jag hittade en flaska myggspray i bilen, importerad spray från Thailand - värsta dundret, så därmed var det slut på den överenskommelsen!
Medan vi satt i blåbärsriset bland skogsmyror, spindlar och bär så var jag bara tvungen att på ett pedagogiskt sätt upplysa lilleman om den fantastiska förmånen som Svea rike erbjuder och som kallas "Allemansrätten". Han verkade måttligt intresserad, lyssnade med ena örat och fortsatte leka med pinnar, leta björniden och rävgryt. Vara i skogen, det är en självklar rättighet för honom.
Eftermiddagen inleddes med blåbärsfrossa i form av blåbärspaj, blåbärsmuffins och blåbärspajer i miniformat med marängtäcke.
Dagen avslutades faktiskt med smörstekta kantareller.
Tack du härlig skog och tack Svea rike som tillåter oss att njuta av det som bjuds.

Trollstigen i Löa

                                                                                   Foto: Erika Eriksson

Med osynlighetsamuletter kunde vi med "kraft och mod", tryggt och säkert möta trollen i skogen. Dessa otäcka, elaka varelser! Men det gällde att vara tyst, för den skyddade inte mot ljud. För att inte påkalla uppmärksamhet smög vi tyst över krokiga, knotiga trollstigar mitt i djupaste Bergslagen.

Med mjuka toner från flöjt mötte älvornas oss i den djupaste skogen. De höll sig på avstånd och vi lät dem vara. Älvorna, dessa skira varelser, gällde det att hålla sig väl med så man inte fick älvablåst i ansiktet. Det sades klia värre än tusen myggbett. Mot älvablåst hjälpte bara vatten från smeden, som stod inne i skogens djup och smidde.

Vid porlande bäck accompankerades vattnet av fioltoner. Näcken spelade sorgset och vackert. Försökte locka till sig sällskap, men vi hade fått stränga order att inte lyssna till (i detta fall ) henne. (För känsliga och oroliga läsare kan meddelas att hon hade kläder på!)

Med knytt, oknytt och minnespulver fick vi följa med Hokus, Pokus och Filijokus på deras sökande efter sin pappa Clownen. Saknaden efter honom hotade hela byggden. Inte för hans frånvaro utan på grund av Skogsråets förtvivlade gråt efter sin älskade.

Alla sagor slutar inte med ett klart och tydligt slut. När Hokus, Pokus och Filijokus lämnade oss och försvann in i skogen igen, hade de fortfarande inte hittat sin pappa. Deras mammas, skogsrået, tårar rann hejdlöst nedför hennes kinder och vätte både skog och mark. Jorrå, det var klart och tydligt att allt var sant, för vi såg med egna ögon hur fulla alla vattenpölar var och hur våt mossan kändes under våra skor.

Vi får väl se om de hittar sin far.

Det lär med all sannorlikhet stå i Nerikes Allehanda om byggden har svämmat över när hösten tar vid och om Löa ligger som en liten ö i alla tårar.  

Fotbollslek

Mellan rödmålade stugor studsar barnskratt och bollbuffar. Tisdagsmorgonen inleds med regn (börjar bli en klassiker) och fotbollslek i bästa Bullerbykänsla.