Älskade storstad,

en gång var vi ett.
Rytmen, pulsen, outtalade överenskommelser mellan dem som bodde där… Små detaljer som gör att besökare utifrån avslöjar sig på en gång.

Jag kommer ihåg några av de outtalade, men antagligen har det kommit nya som avslöjar att jag inte längre riktigt hör till.

Jag förlikade mig nog aldrig riktigt med den stora stadens puls. Min egen puls hittade snabbt samma rytm och hela jag gick på högvarv. Inget jag tänkte på då, om jag inte kom tillbaka efter att ha varit utanför stadens 110 skyltarna – gränsen mellan staden och övriga världen. Men idag… Hjärnan håller på att överhettas av alla spännande intryck, som till största delen måste sållas bort. Min privata zon har växt i en tillvaro där antalet invånare är betydligt färre. Jag känner vibbarna av en urtida varelse inom mig som är på helspänn och reagerar på minsta lilla rörelse som om det vore en attack. Ändå är allt så tröttsamt charmigt. Ett urbant äventyr!

De är giftiga de där …

Så försökte jag förmedla lite klokhet till mina lärlingar, idag igen. Jag borde nog ta mig en funderare över hur mycket kloka tankar som kan förmedlas av en filur som startar dagen med:
- God morgon. Idag har jag vaknat på fel sida och har en sådan här kort stubin. (visar upp pekfingret och tummen, hårt hopklämda).

Eller så visar jag en ganska mänsklig sida genom att vara brutalt aggressivt ärlig. Det är väl det som jag försöker förmedla, mänsklighet. Det är väl ganska snällt också att ge mina skyddslingar en ärlig chans till att veta var de har mig en morgon som denna. I mina försök att ge dem redskap till LHS (livets hårda skola) så gjorde jag ett försök med affirmationens makt. Inte för att jag är ett proffs själv men man kan alltid försöka se vad som funkar. Det slog mig, medan vi satt och pratade och skrattade, att det faktisk är så som det har fungerat när jag har blivit bra på något. Affirmationstanken att jag kan. På något vänster har fokus riktats mot det som jag har känt mig nöjd med och det har skapat ett driv i att bli ännu bättre. Vid dessa tillfällen har de oövervinneliga hindren och känslan av att inte kunna ta sig över dem, lyst med sin frånvaro.

De är giftiga de där, tankarna av att inte kunna, att inte vara tillräckligt bra. Låt dem aldrig ta över!

Porträtt av mig, skapat av fru Deermountain.
(Jag vet inte om det behövs tilläggas,
men det är inte riktigt så här jag ser ut.)

Om man kunde köpa sig skönhet...

... men det kan man inte, eller.
En del av allt det vackra är att få känna sig fin och få ta hand om sig själv. Ikväll har jag shoppat i tanken och fixat både ansikte, hår och naglar. Jag kommer att bli så fin så fin. Välmåendet spred sig i hela kroppen, snittar med drink coh shopping (i tanken än så länge). Resultatet av det hela är att jag kommer bli en riktig skönhet.

Med mig hem har jag en goodiebag med säsongens läppstift och hudlotion. En bra början att starta morgondagen med.

en systers,

blev namnet på detta forum.

Många namn och former av namn passerade mitt huvud, innan det ens var aktuellt att det fanns ett forum att döpa. Men resultatet blev en systers...

En syster är vad jag (liksom många med mig) är. Jag är syster till min bror, mors systerdotter till min kusin, systerbarn till min moster, systerbarnbarn till mormors syskon och jag är medsyster till dig och våra medmänniskor.

syskonkärlek

mental siesta...

... efter första jobbveckan! Har satt mig ner en sekund, en sekund för mycket. Men snart är jag pigg igen. Ser fram mot afterworkdrink hemma hos kära vänner, god mat och ett dopp i deras nyinvesterade badbalja. Badbalja kanske inte ger rätt bild åt vad det är, men skönt ska det bli. Snart ska jag och min lille hjärteprins ta cykeln dit, slappna av och återgå i semesterlunken, med start ikväll och två dagar framöver.

Gamla ord av visdom och en gnutta egen erfarenhet ...

.... gjorde sig påmind igår. (Hur ska jag ställa mig till ”gamla ord av visdom” och ”en gnutta egen erfarenhet” – är jag gammal nu?)

För att relationer och fenomen ska fortgå så bör de underhållas.

Igår insåg jag att en sommarferie är väldigt lång tid. Min balans mellan fysisk aktivitet och intaget av ost, kex, jordgubbsglass med vit choklad och rödvin inte har gått jämnt ut. Det röda resårbandet runt midjan, i slutet på dagen, beror inte (bara) på att byxorna har krymt på 30 graders handtvätt…


Jag är ändå glad att min konditions förfall uppdagades i en halvtom simbassäng. Där kunde jag med lite värdighet, efter lagom många vändor, dra mig upp på skakigt tunga ben och med varm puls - som en överlevande  Jag är glad att jag inte gav mig ut på min löprunda, för där hade min bild av en uppåtstigande atlet fått ett platt fall.


Så var det då detta att vara kreativ med en blogg. Kreativ? Jag kan inte skryta med att det var den mest strålande inledningen på min bloggkarriär. En veckas uppehåll! I huvudet har jag lekt med ord och text, varje dag. Eller rättare sagt sen kväll och tidig morgon…(eller, för mig och min medvetna tanke finns inga i tidiga mornar). Resultatet av detta gedigna tankearbete ser, uppenbarligen, ganska klent ut. Något händer på vägen!?


Jag skyller på datorn fast jag borde skylla på det som sitter bakom tangenterna. Nåväl, jag ska blåsa liv i skrivandet och de röda blodkropparna.

Det skulle vara så lätt...

...lätt som en plätt.
Men har man inte uppdaterat datakörkortet med de senaste allmänna kunskaperna och
om man har en tendens att vara velig kring hur saker ska se ut för att arta sig på bästa sätt, så är det inte lätt. Iallafall inte lätt som en plätt.
Efter fler än "ett par timmar", och mer än "några koppar kaffe" och efter att ha haft många tanke- och bensträckarpauser så har jag nog fått till det - jag har startat min alldeles egna blogg. För många är det nog lätt (med tanke på hur många bloggar det finns), men för mig var det ett modigt steg och inte det lättaste i världen.