Hälsofrämjande aktivitet

Lördag är förvisso ingen dag på T, som Tisdag och Torsdag,  men det är ändå en T-dag.  Lilleman och jag åker lite snålskjuts på dagarna som börjar på T, men för oss står T-dag för Träningsdag.
Vi har kommit fram till att vi, som till stor del liknar Ferdinand under korkeken, behöver styra upp vår vardag och planera in  pulshöjande aktiviteter. Nu blev inte vår Lördag en T-dag, inte i någon bemärkelse.
Vi hade planerat in Träning i form av lite stllsam jogg. Det blev intervallträning.  Intervallträning låter bra när man skriver ordet. Våra intervaller var också bra, om man lutar sig mot referensramen att lite rörelse är bättre än att inte göra något alls. Men intervaller i form av träning,  det vill jag inte påstå att det var. Vår intervallträning var snarare baserade på lite jogg, lite löpning, lite gå och ganska mycket stillastående.
- Kan vi inte bara stå stilla och njuta av naturen mamma.
Dagens konditionsträning i lantlig miljö lockade med så mycket annat - drillande svalor i skyn, porlande bäckar, solglitter i vass, fina stenar, utslagen sälg, humlor och fjärilar i all sin prakt, och livsfilosofiska samtal.
Jag omprioriterande ganska snabbt intentionen med vår lilla löprunda. Inte blev det någon konditionsträning, men vi fick en stund tillsammans som främjande en annan del av hälsan - natur, samtal och närvao i stunden.

Pensionsförsäkring

- Den var ny! utbrister J några skrivbord längre bort.

Med snörvlande näsa och rosslig hals har jag just beklagat mig över att jag inte kan träna som jag vill. Förutom baciller har jag en magnetröntgen inbokad för mitt knä.
I sann pensionärsanda har jag beklagat mig ordentligt över krämpor och kroppar som inte fungerar.

Medans jag höll min lilla svada över hur lite träning mitt liv innehåller,
så gjorde jag i bara farten en liten analys varför jag sörjer bristen på fysisk rörelse. Riktiga vuxenpoäng på de argumenten, visade det sig.
En gång i tiden var det för att bli smal, smalare, smalast (vilket hos en tonåring betyder snygg, snyggare, snyggast), därefter kom hälsoperspektivet på en välmående kropp. Du vet den där att man orkar mer och blir så mycket piggare... Det perspektivet håller i sig men har fått en följeslagare.
Är det något som kan få mig att verkligen längta efter att svettas floder och få blodsmak i munnen så är det tanken på att det är en form av pensionsförsäkring. Att hålla kroppen levande är ett sätt att faktiskt få tillgång till pengarna som sätt undan på diverse konton inför en framtida pension. Vad ska jag med dessa pengar till om jag inte ens lever eller är i så dåligt skick att jag inte orkar göra något?

Nej, jag drar mig till minnes vad Rolle sa en gång i tiden, med en fnysning över att folk inte har tid att träna;
- En halvtimme om dagen är den bästa pensionförsäkringen man kan få! Det har alla tid och råd med.

Påfyllnad på listan...

Med en burk nygräddade kakor nedpackade i cykelkorgen styrde jag min DBS hem till energiska E.
I majsolsvärme blev det fika i på filt i trädgården, en fotografisk cykeltur och middag. (Fråvaro av min egen Canon 400D så fick Evas jobba dubbelt så hårt. Länka vidare för att se våra fantastiska vårbilder.)

När majsolen hade sjunkit ner bakom Örebros stadssiluett cyklade jag hem med ytterligare en punkt på TO DO listan.

• ....
• ....
•  http://www.bodyrock.tv/2012/04/30/may-30-day-challenge-sexy-by-summer-day-1-start-here/

Konditionsträning, no 2

... Regn ...
...
...
...
...
...
... åh vad jag är söt idag!

Söt som socker!

Årets första...

Så var det dags att mjuka upp flåset. Flåset är nästintill obefintligt efter vinterns "slickasår dvala" eller rättare sagt så är det nog väldigt flåsigt. Nåväl, en lite mjukstart kring konditionsträning.
Jag tänkte samtidigt kvittera ut min högs egoistiska utdelningen av förra årets intensivträning a la lära cykla.

Sagt och gjort!
Medans jag snörade löpskorna (läs promenadskorna) så knäppte lilleman sin nya cykelhjälm.
Redo för åtminstone lite powerwalk...

3 minuter efter start
- WOW! Titta mamma en pinne! Får jag kasta den i vattnet?
Paus 1

- TITTA MAMMA, en humla!!
paus 2

- Vad är det där för fågel?
paus 3

- Vad tar dom kort på? Jag vill också se!
Paus 4

- Får jag cykla över bron medans du väntar här?
paus 5

- Oj, jag ramlade!
paus 6

- Mamma, jag är kissnödig!
paus 7

...konditionsträning?

Kolhydratladda

Utan tvekan kryllar det av kolhydrater runt omkring mig.
Jag befinner mig så långt ifrån GI och LCHF som det bara går. Inte heller Vikt Väktarna, stenålders - eller 50 talsmetoden finns i närheten på min kostkompass. Inte någon annan metod heller för den delen.
Men det låter ganska kostmedvetet och fint och kalla det jag just nu gör för Kolhydratladdning.

Det vore synd om något fick slängas!
Påskharen hade sannerligen inte snålat. Givmild som självaste st. Nicolaus! Tråkigt för påskharen att helgonbenämningen för givmildhet är upptagen. Annars skulle gnagaren lätt ha kvalat som aspirant.

Jag som skulle sluta äta godis (som ett steg i att bli "håll käften snygg" citat E).
Tyvärr går den inte ihop, ekvationen i min livsfilosofi som gäller att "inte äta godis" och filosofin om att "inget ätbart får slängas". Dessutom har jag en mammafilosofi där jag tänker på Lillemans hälsa och tänder.
Lika bra att hjälpa till!

Förutom godis så var timpeningen för att leta ägg helt OK. Funderar allvarligt på att extraknäcka till påsk nästa år, antingen som äggletare eller som påskkärring.
Tål att tänkas på!
Frågan är bara om utdelningen blir lika god om man inte är barnsligt söt eller "håll käften snygg"?

ombytlig

Ännu ett kort till höstens samling!
Jag är klippkortens förlovade och tackar som ödmjukast för att de finns.
De ger mig friheten att välja och vraka bland aktiviteter -
vad jag vill, när jag vill och så länge klippkortet räcker.

Ombytlig?
Javisst! Ibland så stämmer jag in i frasen "ombyte förnöjer".

Storleken har ingen betydelse,

intygade fru Engström. Några centimeter hit eller dit spelar ingen roll. Det är resultatet som räknas. För att komma i form bör övningarna ske regelbundet, ett par gånger i veckan och allra helst lite varje dag. Det behöver inte ta mycket tid i anspråk.
Framför TV: n på kvällen när kidsen sover eller när till och med när de tittar på Bolibompa. När det väl är dags ska man köra med några få med kontrollerade repetitionen hellre än flera snabba.

Jorå, jag tog till mig alla tips som jag kunde få. Några grundövningar fick jag också med mig av bara farten. Nu ska jag komma igång.


Nu har jag köpt den, min första Pilatesboll!

Jag och tjejerna i KIF

Idag har jag fått lyxträning, om man kan säga så.
Visst känns det lite lyxigt att dela tränare med tjejerna i KIF. Därmed inte sagt att jag kör samma tempo, nivå och intensitet som dem. Troligtvis inte. Speciellt inte när jag börjar träningen med att låta som en gammal tant.
- Hur gammal är du egentligen? undrade herr Engström när mitt utlägg om mina krämpor var klart.

Ja, det kan man undra. Ålder är ju bara en siffra på ett papper, så min faktiska fysiska ålder vet jag inget om.
Fru Engström satte mig på övningar med gummiband, kettlebells, pilatesbollar .... och analyserade mig och min kropps svaga punkter.
Fortsättningsvis, istället för att behandla musklerna med Voltaren och Alvedon så ska jag inhandla en Pilatesboll. (På inrådan av sjukgymnast så ska bara käka färdigt alla tillåtna tabletter först.)

Gubben sur och utmaningarna

 

Förra säsongens sista golfrunda kantades av en rejäl utmaning. Inte på det sättet som kan vara det mest brukliga, dvs. frustrationen över att inte få spelet som man vill genom för många slag och vilda, ostyriga bollar som går sin helt egen väg. Dessa ganska vanliga tillbud har jag lärt mig att bemästra, ganska bra.

Jag blev varse om andra små detaljer som kan störa en golfupplevelse. Grästuvor och "gubben sur"!

För min del blev det "gubben sur". För hans del var det grästuvor som saknade sina rötter. Jag hade tydligen inte lagt tillbaka en grästuva på fairway. Jorå så var det, för han hade tittat på mig. 

Jag vet inte om det var tillsägelsen i sig eller om det var att han för en stund berövade mig glädjen över att få gå en golfrunda eller om det var känslan av att bli förödmjukad (på snudd till trakasserad) som gjorde att underläppen började darra och de undre ögonlocken började rycka okontrollerat för att hindra tårar att välla upp.

Golfrundans största utmaning blev "gubben sur", att beakta hans utsago (om att jag vandaliserade fairway inför en kommande vinter) och ändå inte låta honom ta glädjen med sig när han åkte bort över vidderna med sin lilla bil. Jag bestämde mig för att fortsätta min eftermiddag så som jag började den, glad över några timmar på golfbanan. Jag klarade utmaningen hyfsat bra, för golfrundan blev rolig, kanske mest på grund av sällskapet från härliga Hille och ett och annat bra slag. Men jag var klart påverkad av gubben sur. Vartenda litet grässtrå fick varligt komma tillbaka efter sin flygtur med bollen.

Igår spelades årets första runda (sent på säsongen, jag vet).

Med "gubben sur" i tanken placerades återigen vartenda litet grässtrå varsamt tillbaka efter varje slag. Men visst kom "gubben sur" fram till oss flera gånger under gårdagens runda också. Nu pratades det om väder, vind och lata dagar på båten. Då och då pausade han sin svada för att låta oss slå. Betraktade slagen och värderade.

– Hoppsan, nu toppades bollen! kunde höras efter mindre lyckad utdelning av ett slag.

För mig är "gubben sur" en utmaning i sin blotta närvaro. 

Latmasken vs Erika

Jorrå, så...
Jag vann, över latmasken!

Den var bra ettrig i morse när alarmet sjöng sin morgonsång.
Men jag vann, med motiveringen
"att jag lär ju inte få bättre muskelstyrka och kondition genom att
låta vilostunderna vara fler än studerna av rörelse".
Då gav den upp.

Klockan 06.14 knöts skosnörena och sedan bar det av.
Brutal väckning av muskler som har legat i träda alltför länge.
Bråkar de med mig så tänker jag inte vara snäll tillbaka.

Nu sitter jag här, med en kopp kaffe
(ska egentligen tas innan för att öka förbränningen?)
och mår så där fint som man bara kan göra
när man känner sig stolt över att ha vunnit över latmasken.

Sveriges högsta topp är inte Kebenekaises...

Sveriges högsta topp besitter jag...
Med några extrakilon, som skivs tvåsiffrigt, och en alltför lång vila
är det bara att sikta högre och börja klättra om jag ska komma någon vart.
Nu pratar jag inte om en kommande fjällsemester.
Jag fortsätter att bearbeta veckans tidigare rundor genom att dokumentera dem i skrift.

Med lite matematiska uträkningar i ryggen är resan, över mitt berg, inplanerad.
Jag älskar att föra statisktik.
På min lilla laptop ligger nu en planering som visar

• när och hur ofta jag ska ut och springa,
• hur långa olika rundor är  http://iform.se/mat-din-runda
• hur lång tid det tar  - eller rättare sagt hur snabb jag är per kilometer och
• en summering av dagsformen.

Idag var det dags igen!
För att hålla ångan av vilja och ambition uppe så blev det en kort runda, väldigt kort runda.
Detta  för att jag sporras av att det går ok och därmed vågar mig ut igen.

Belöningen blev att få föra in ett resultat i min statistik,
som om några veckor kommer hjälpa mig att visa hur mycket bättre jag har blivit.

Giving up is just for losers

Jag kastas mellan hopp och förtvivlan
när jag tänker tillbaka på mina två senaste rundor
(som ännu inte får innehålla ordet "löp-").
Ena sekunden är jag redo att kasta in handduken direkt
för att i nästa stund bli förbannad.
Det vore väl själva den om jag inte skulle lyckas nå dit jag vill igen.

Det slår mig gång på gång att allt, inställning och val, sitter bakom pannbenet.
Inte i musklerna, inte i en obefinlig kondition, utan i hjärnan.
Engagemang, jävlar anamma, beslutsamhet och den inre självbilden
är det som avgör i vilken riktning jag ställer framtidens kompass.

Jorrå, men visst, så enkelt...
Det låter kanske som jag har dessa kunskaper på mina fem,
speciellt när jag dessutom försöker delge mina nitton fantastiska
att de kan klara allt, bara de tror på sig själva och har ett driv att nå dit.
Dagens föreläsning handlade om kunskap - att inte acceptera att man inte kan.
Om man inte kan så har man två val - acceptera sina begränsningar och ge upp eller
ta reda på hur man tar sig över svårigheterna och lär sig något nytt.
Att inte begränsa sig själv!

Medan jag står där och föreläser, peppar, driver på (you name it) så blir jag lite röd om kinderna.
Jag inser att det handlar lika mycket om mig själv som om nitton fantastiska, som står i startgroparna för att ge sig ut på egna ben i livet.
Jag har också två val, ge upp eller lägga i en extra växel.

Jag bör kanske leva som jag lär, för jag vill väll inte vara en förlorare i mina egna ögon...



Det är bra att ha en målsättning med det man tar sig för...

Energiska E siktar på bröllop och på att bli "håll käften snygg".

Jag siktar på att bli "lämna gäddorna i vassen snygg" och
att gå ur vattnet på andra sätt än som en strandad säl.

årets första...

Utepremiär!

Imorse var det dags för årets första löprunda utomhus.
Löprunda är benämningen på vad det ska bli. Dagens tur var mer en "lära känna" runda. Känna av var ribban ligger, vilka muskler som har legat i träda under vinterhalvårets mörka månader och var konditionen befinner sig.

Fantastisk start på resten av dagen.
Strålande sol, konditions och styrke status som var lika illa som befarat (men inte värre, vilket var min största farhåga) och vind i håret (vilket dock inte var fartvind).

Det finns lite att jobba på, men utmaningar (som känns uppnåbara) är alltid motiverande.

Jag är liksom våren...

Jag har inte backat tillbaka till ruta noll.
Jag står baskimej på minus, liksom graderna ute denna kalla vårkväll.

Jag vill likna mig vid våren,
för det betyder att det snart är uppe på plus igen.
Varm, full av energi..
Det är så jag ser på våren, det är så jag vill se på mig själv.

Just nu är jag precis i linje med vårens bakslag,
såsom 2 decimeter snö efter en lovande fågelsång och värmande sol.
Pluffsig och flåsande står jag på löpbandet med resultat som är mer än bakslag.

Det är bilden av värme, sprundlande energi och positiva resultat på alla mätbara områden
som gör att varje steg i snöslask och på löpbandet känns som ett steg närmare...

Framtiden ser ljus ut! I fantasin är jag redan där.

"Fake it until you make it"

Vinterbacke, i regn och sol

Leende får jag frågan
- Vilket skola har du gått i?

Några timmar senare står jag och lillemannen i en solig skidbacke.
Jag vill verkligen att han ska få känna samma glädje som jag, när fartvinden viner över kinden.
Oddsen för att dela den upplevelsen var, under förra veckan, inte de bästa.
Men mycket kan hända! Det gäller att inte ge upp!

Jag kan förstå min fars leende och undran över vilken skola jag har gått i.
Lillemannen är en kopia av mig eller den jag en gång var.
Motgångar tenderar att tacklas med ordet tvär, uppgiven och alla dess synonymer.
Jag ska inte påstå att jag inte har en släng av denna inställning fortfarande,
men idag har jag tagit lärdom av LHS och har iallafall verktygen att möta motgångar på ett annat sätt.

Jag vill dela med mig av mina erfarenheter.
Jag vill verkligen att han ska upptäcka glädjen i känslan av att lyckas.
Jag vill ge honom förmågan att inte ge upp i motgångar,
lära honom fokusera på det som går bra och som skänker glädje istället för att låta känslor av misslyckande och frustration ta över.

Balans och muskelträningen i backen varvas med beröm och korta sammanfattningar av vad som går bra.
Varje kommentar, från lillemannen, om att det går dåligt kontras med minst en sak, från mig, om vad som har gått bra. Jag väljer att se att han, mellan önskemålen om att lämna backen skrattar förtjust, då fartvinden viner runt hans kinder.
Det gäller att inte ge upp!

Så stod vi där igår, i en solig vinterbacke.
- Mamma, skynda dig. Jag är så sugen på att åka!
En timme senare är vi på väg tillbaka till bilen. Vi vänder oss om och lillemannen får sätta ord på vad som har gått bra och vad som har varit bäst.
- Jag kan ploga och det bästa var att vi åkte hit mamma.

träning i arla stund

På måndagar börjar jag jobba först klockan 10.00. Att börja arbetsdagen på förmiddan är inte likställt med att jag snoozar 14 gånger, legitimt ,och ligger kvar i sängen och värmer mig.
Varm är jag, eller kommer iallafall att bli. Väskan är packad med ombyte, löpskor och vattenflaska. Om några minuter bär det iväg till gymmet. Löpbanden lär vara lediga i denna morgonstund.
Nu blev det inte så tidigt som planerat. Egentligen skulle energiska E med, men hon fick besök av några små ettriga som just nu tas om hand av vita blodkroppar. Så 06.30 träningen blev förflyttad till 07.30.

Lite dispens kan man väl få?

Jag måste då och då påminna energiska E (och mig själv) att jag faktiskt är fem år äldre,med tillägg att det inte är vilka fem år som helst på skalan. Vi ligger på varsin sida om 30 strecket.
Det är inget som jag i vanliga fall är så mån om att poängtera. Men jag tänkte att det kunde ge mig lite dispens och medkänsla när jag håller på att dö under skivstångens tyngd och inte alls lika lätt och ledigt skjuter den i höjden som energiska E.
Dessutom tränar jag bara hälften så ofta... (inget försvarstal här inte).

- Du ska öka tyngden nu. Det ska bränna i musklerna. säger E med ett leende på läpparna.
- Det brääänner!!!! svarar jag, med sammanbitna tänder och högröda kinder.
- Men, jag har dubblet så tungt som du. Med din tävlingsinstinkt kan du väll inte gå med på det?

Sannerligen inte!
Tummen på en öm punkt samt insikten att min mage har expanderat okontrollerat mycket under de senaste veckorna (jag gjorde denna upptäckt när ledighetens mysisar byttes ut mot jeansens strama midjor) gjorde att jag lade på lite till...
Jag dubblade och musklerna dog!

Men det var det värt, så här efteråt.