Äntligen hemma

Ibland sprider sig ett extra litet leende över ansiktet. Till exempel när man med stolthet kan sträcka lite extra på ryggraden, när känslan av att ha lyckats sprider sig runt i hela kroppen.

Ett av dessa tillfällen är när jag går in genom ytterdörren hemma och specifikt när jag går in i lillemans rum.
Med en plånbok kassa lika skral som vilken kommunbudget som helst,
på en plats som innebär en kreativ begränsning (innebörden av att bo i en hyresrätt) så
har jag ändå lyckats skapa ett hem som allt som oftast känns som " hemma".

En liten kick till mitt "äntligen hemma ego" var dagens TV - program av "Äntligen hemma". Karin Mannerstål hade flera inredningstips och detaljer som jag satt och bockade av på avprickningslistan över vad som finns i lillemans rum.
Leksakslådsetiketter - check, långt skrivbord - Check (även om det är inom en snar framtid så är det klart i planeringsstadiet), lådhyllor för utställningslego - check, hänganordning för bilder, kritor... - check...

(Lite bilder skulle sitta fint till det här inlägget... Jag får väl ta och göra en liten utställning av mitt och lillemans hem.)

Köttbullar, köttbullar...

ett tusen sex hundra gram köttfärs ovandlat till köttbullar, köttbullar, köttbullar. Jisses vad vi har rullat köttbullar! Nu är lilleman och jag (och frysen) 122 st köttbullar rikare. Eller, rättare sagt 110st för några hamnade i magen redan vid middagen. Som bonus (för vår egen del) så blev de faktiskt riktigt goda. 10 poäng på en 5 poängsskala, av lilleman. Det måste ansen vara väl godkänt. Han brukar vara ärlig i sina utlåtanden. Det är inte alltid som dagens rätt hamnar på den övre delen av poängskalan.
Tur att det gjorde det idag. Det hade varit mindre roligt med över hundra mindre goda köttbullar i frysen.

Det är en härlig känsla när man får känna sig duktig (vi snackar sen måndagseftermiddag och över hundra handrullade köttbullar)
och kan bejaka sin hamstertendens (vi snackar över hundra handrullade köttbullar i frysen).

Den känslan kan man sova gott på!

Skinande...

Det var tänkt att jag skulle förbereda inför vintern. Tanken var väl att Söta ZesaM skulle få min omvårdnad. Återigen så kan jag inte blunda för att jag är 30+ och fortfarande bortskämd. Min rare far lade sin varliga hand över min fyrhjulade vän och försåg densamma med vinterdosor.

Jag, å andra sidan, slog följe med min söta mor och gjorde vackert på äldre generationens gravar och försåg utemiljön med vackert brinnande ljus.

En liten toutch fick Söta ZesamM även av mig. Invändning städning i form av dammsugning, fösterputs och vinylglans på plastiga detaljer. Nu skiner Söta SezaM ikapp med gula höstlöv och brinnande ljus i hösmörkret.

2D och 3D



  Fotografier av och med Erika Eriksson och Eva Hjortsberg

Med en vek fot styrdes kosan mot ett ÖKK, som just nu håller på att bli pimpat.

I sann kreativ anda gick vi dit både för att forma våra kroppar och för att dokumentera det hårda arbete som ligger bakom. Behöver jag skriva att vi var ganska ensamma om att varva hantlar och stänger med en kamera. Kreativt skapande i både bild och form!

(Inte lika välmanikyrerade naglar som i den tecknade varianten.)



Färgklick i tillvaron

Inga långa utlägg, eller snarare inlägg, den här veckan.
Jag tenderar att bli fåordig när
det är alltför många bollar i luften att jonglera,
när John Blund är alltför ivrig med att kasta sand eller
när svarta moln med gula blixtar hopar sig över mitt huvud.
Just nu är det bollarna och John Blund som påverkar min kommunikationsförmåga.

Min tillflykt från den grå är
att sätta mig med pennan i min hand och
en nykomling i färgsättningen av tillvaron är
det röda nagellacket.
Rackarns vad fin jag tycker att jag är,
speciellt när naglarna har växt ut lite så att det finns något att måla på.

härdsmälta i hjärnan

Nu har flytlasset börjat gå mellan min gata i stan´och mitt andra hem, jobbet.

Det är inte så att jag planerar att flytta (även om lilleman tycker att vi kan byta upp oss ... ) och absolut inte till en soffa i personalrummet. Jag har det bra på jobbet men att flytta dit vore kanske lite overkill. Dessutom är skolor väldigt läskigt ödsliga när alla har gått hem. Speciellt om man har tittat på filmen "Sjätte sinnet" så kan det ge obehagliga rysningar att vara ensam (i ett trapphus) på en tyst skola.

Nej, ingen flytt på G. Det är "mitt på terminen" syndromet som har slagit till. "Mitt på terminen" syndromet kännetecknas bland annat av att allt som ska bäras inte får plats i den gigantiska ryggsäcken längre och extrakassen har övergått till en robust och slitstark extraväska.

En liten varningsklocka att det är liiiiite mycket att hålla koll på. Dessutom har min hjärna takig tajming och lägger av i minne och struktur när jag behöver de funktionerna som allra mest. Resultatet blir att släpa hem desto mer.

Liten och stor på fartfylld fantasiresa!

Flygplanet ledde oss in på en fartfylld stund med
rallybilar, kanonkulor, sköldpaddor, krokodiler och gorillor. Vi fick ta del av cirkushästar och vilda hästar, busiga soffor, vältande gaffeltruckar, regnande glassar, stenar, loppor, myror, slingrande ormar, växande träd och kopplande tåg. Med en liten dos brottning, för att slutligen bli räddade av supermannen, kunde vi med ett gemensamt "rei" avsluta vår upplevelse i dojon (heter det så för Judo?)

Jag är imponerad över de pedagogiska namn som är tilldelade övningarna som vi gör tillsammans, lilleman och jag. Så illustrerande namn på så fysiskt krävande övningar. Jag är helt slut efter en stund med gruppen "liten och stor". Jag ser redan fram mot nästa gång som jag får gå till dojon och möta dess fantasivärld som bygger på rörelseglädje.