Abstinens

Varma sommardagar, en lätt vätskebrist och konstant kisade med ögon ger huvudvärk!

Det var min övertygelse då jag gömde mig i skuggan, bakom mina stora mörka solglasögon, pimplades vatten i mängd.
Med lite ontprat med min kära moder blottade hon kärnan till mina krämpor.
Kaffe, eller bristen på denna ädla dryck!
När semestern infann sig tappade jag min kaffe rutin. Från kaffetår som serverades flera gånger om dagen sattes min kropp på kaffesvält från semesterdag nummer ett. Endast ett par gågner i veckan erbjöds koffein. Klart den protesterade!

Nu är jag tillbaka i vardagen. Rutiner, struktur och inte minst regelbundet intag av denna ädla svarta koffeindryck.

Sovmorgon

är nu ett minne blott.

I morse skrällde larmet igång med musik (jag blir på dåligt humör av enbart larmsignal) klockan 05.02.
Dessa två minuter är grymt värdefulla i arla morgonstund. Det känns faktiskt värre att gå upp klockan 05.00 än klockan 05.02.
Första morgonen är egentligen inte så hemsk att vakna och komma ur sängen. Det blir värre i november när det är så mörkt att man inte märker om man har ögonen öppna eller stängda. Då är det illa lätt att somna om.

Sommarsol

kommer att värma mitt minne

när mörkret tar över

minut för minut.

En känsla

som berört varje sinne

finns kvar

även när ledighet ser sitt slut.

Glasögonens vara eller icke vara.

 

– Mamma, är det en sådan bio när man ska ha glasögon? undrade lilleman med förväntan i rösten.

– ? ... , Jag har alltid glasögon på bio. Blev svaret innan jag kom på vad han menade.

Jag måste erkänna att jag inte var på samma tankebana som lilleman. Jag hade glömt bort att de gamla TV piraterna från svunnen barndom hade återerövrat filmens värld. Inte som figurer utan med de attribut som man skulle beskåda dem. När TV piraterna äntrade rutan så skulle man sätta på sig ett par ruskigt obekväma glasögon i papp, där det var rött framför ena ögat och grönt framför det andra ögat. 2010 har tydligen 3D glasögonen  fått renässans. I och med att jag inte riktigt hade greppat utvecklingen av hur bio ska upplevas så blev svaret, till Lillemans stora besvikelse

- Nej. Det är bara mamma som ska ha glasögon.

För att inte låta egoistisk så krävs det en liten förklaring.  Jag har glasögon för att se bättre på långt håll. Ordination och rekommendation är att använda dem vid bilkörning, bio och vid andra tillfällen då jag spana in saker som är längre bort än fem meter.

Idag är det dags igen, för bio med 3D glasögon. Jag tänkte att jag skulle vara med i matchen och hämtade därför ut biobiljetter som ger inträde till bio med 3D. Glatt berättade jag för lilleman att nu minsann…

- Mamma, måste jag ha glasögonen på mig.

- Nej, mamma kan ha det.

En av mina laster

 

är inte att fastna framför lösgodiset när jag handlar.

Nej, jag styr kosan mot tidningshyllan. 

Jag förstår egentligen inte varför jag köper ännu en bak- och mattidning. Jag kan bada i alla mina kokböcker och recept.

Men jag älskar dem!

De sätter guldkant på min tillvaro. Att fördriva tiden med dem, både på teoretisk och praktisk nivå, ger mig både avkoppling och inspiration.

Urtidsmänniskan inom mig

Urtidsmänniskan bor fortfarande inom mig. Adrenalinet kickar igång varenda cell. Musklerna spänns, nära nog till kramp. Blicken flackar. Farorna lurar bakom varje hörn. Jag griper krampaktigt tag om redskapen i mina händer, redo för attack eller flykt. Jag känner mig som ett villebråd fast jag lurpassar som den jägare jag är. Det handlar om överlevnad, om att komma helskinnad ur det som väntas. Att komma hem med ära och heder av att ha slutfört uppdraget. Luften luktar attack, anfall och kamp. Överlevnad!

... rätt fil, fel fil, högerregel, cyklister, fotgängare, enkelriktat, förvirrad Astrid (GPS rösten som ska guida mig), medtrafikanter som hade blinkers som tillval i beställningsformuläret...
Att köra bil i en storstad ger mig en fysisk uppenbarelse av urtidsmänniskans jakt på savann och stäpp.

Jag kommer nog aldrig bli riktigt bekväm med att köra bil i en storstad.

Fotbollslekis

Tidigare under sommaren ställde jag frågan till lilleman om han ville gå på fotbollslekis.

- Nej tack mamma!

Nyfiken som jag är var jag bara tvungen att ta reda på varför. Lilleman motiverade sitt ställningstagande med

- Då måste jag springa hela tiden och får inte vila.

Jag övertygade honom om att han nog skulle få vila.

I morse var det en spänd liten kille som satt i bilen ut till arenan. Knäpptyst och sammanbiten.

- Jag koncentrerar mig för att spela fotboll! Blev svaret jag fick när jag lite nyfiket frågade hur det var.

Två timmar senare, två timmar av spring och lek, en egen fotboll, vattenflaska och t-shirt och mellanmål, var det en lycklig och genomsvettig liten kille som stolt tog sin boll under armen för att åka hem till välförtjänt vila. Fåordig om dagen blev sammanfattningen att ”det var bra”.

Han hade sprungit hela tiden, förutom vid stunder av kort vila då det var vätskepåfyllning mellan lekarna.