Höstdag

Höstsolen förvandlade lanskapet till guld när dess strålar strilande genom det som är kvar av lövkronorna. Lilleman och jag bakade Hallongrottor med blåbärssylt, packade picnicväskan, knäppte på cykelhjälmarna och gav oss ut i höstluften.

foto, Érika

 

foto, Erika

foto, Erika

foto, Erika

foto, Erika

foto, Erika

Firre på matsedeln!

Lilleman hade fiskat för några helger sedan. Det hade även fröken på dagis gjort. Måndagens samtal i samlingen var givet.
...
- Det sägs att man blir smart av att äta fisk? Åt du upp din fisk? undrade fröken.
- Ja, det gjorde jag! Det borde du också ha gjort, för det gjorde du nog inte. svarade lilleman.
...
Hans ringa ålder räddade honom, från att hamna på minuslista i attityd och hövlighet. Han är fortfarande lagom gammal för att gå under "konstaterande och uttryck av egen åsikt". Som tur var hade fröken tillräckligt med självkänsla, baserat på annat är fiskars frekvens på matsedeln, för att skrattande kunna återberätta samtalet för mig.

Idag fick jag min beskärda del när jag råkade dricka ur lillemans glas.
- Men mamma, du är allt bra tokig du. Fel glas! Du borde äta mer fisk! uttrycker lilleman, snabbt och med värme och glimten i ögat.

Neandertalare vs golden bling bling

Duktig som jag är, eller rättare sagt skiträdd för att vara olaglig (Herrejisses, jag är ju fröken. Det är ett av antagningsvilkoren, att vara korrekt) så har jag länkat en bild på min nya familjemedlem. Se Xperia™ ray Android-telefon – Sony Ericsson Äntligen!
Jag höll på att få tokspel på gamlingen.  På två röda sekunder tog orken slut, både på mig och gamlingen. I kväll höll jag på att få dubbel tokspel, både på gamlingen och nykomlingen. Inte borde det vara så svårt att lära känna någon ny. Det är ju en släkting som borde vara byggd utifrån samma mall.
Flera timmar senare insåg jag, att jämföra gamlingen med nykomlingen är som att jämföra en neandertalare med dig eller mig.

Snuvad på konfekten

Jag älskar att ge bort saker!
Samma spända förväntan och glädje kan jag se hos lilleman, när han får ge bort saker, även om han ger uttryck för glädjen genom att själv ta över öppnandet av paketet. Till skillnad från lilleman ägnas mitt fokus inte till paketet som sådant utan riktas mot mottagarens ansikte och mimik. Jag har vuxit till mig och har insett att en del av spänningen är att beskåda förväntan i mottagarens ansikte, att ta del i varje rörelse som görs. (Vuxenpoäng på det agerandet!)
Med ett litet pirr i magen följer jag förväntansfullt när omslagspappret tas bort. På några bråkdelar av en sekund får jag beviset på om presenten blev så lyckad som jag hade hoppats och trott.

Det är verkligen en mild ångest att få till den perfekta gåvan. Att få vara närvarande av öppnandet och se reaktionen är belöningen av det hårda tankearbetet som ligger som grund, innan man bestämmer sig, för vad som ska gömmas innanför presentpappret.
Det känns lite som att bli snuvad på konfekten när man inte får ta del av mottagandet. Efteråt fortsätter funderingarna, men har ändrat fokus. Blev det så bra som jag hoppats? Skänkte det den glädje som jag ville ge?

Helgens bröllopsgåva får jag väl fortsätta fundera på. Jag intalar mig själv att "tema hjärta" (klyschigt), i form av ett egenhändigt tillverkat fotografi och en hjärtask med utvalda praliner, passade helgens bröllopspar perfekt. Tavlan skulle jag kunna hänga upp här hemma, om jag hade plats. På det sättet är jag lik lilleman, jag ger (oftast) bort det som jag skulle kunna tänka mig att få själv.

fotografi av Erika

Fotografi av mig. Redigerat i Photoshop - från färg till delar i färg och resten svart vitt.
Gavs bort med ram och passepartout.

Rödbrunt hår och Tjälknöl

För länge sedan, när jag var liten, var bland annat film en stor inspirationskälla för min kreativitet i stort som smått. När Dirty Dancing gick upp på Svea rikes biografer satt jag med tindrande ögon och tog del av det som spelades upp på bioduken. (Mamma var mest förfärad över att hon hade tagit med sin 11 åriga dotter på en film där "de nästan hade sex med kläderna på"). Jag tänkte inte alls på det (de dansade ju bara). Däremot blev jag betagen av "Babes" hår. Hon var sååå söööt och hennes hår var likt en dröm. Så ville jag ha! Sagt och gjort, hos frisören kapades mitt midjelånga hår. Uppenbarligen hade inte frisören sett Dirty Dancing. När allt var färdigt hade jag i och för sig med hår kvar på huvudet, men jag såg mer ut som "Babes" gammelmormor med tanke på min nya frisyr. Den dagen väcktes en viss skepsis gentemot frisörer.

Nästa inspirationskälla på tur var Julia Roberts generellt, hennes hår speciellt. I en av hennes filmer hade hon ett helt underbart rödbrund, stort hår med självfall. (Jag kommer inte ihåg vad filmen heter, men jag minns håret!) Återigen började mina ögon tindra. Den här gången började jag laborera själv.
Det var för 15 år sedan. I femton år har jag sökt efter denna hårfärg, men aldrig riktigt fått till det.

Så står jag framför spegeln och är glad att jag inte längre ser ut som att jag tillhörde "ett av världens äldsta yrken". Plötsligt inser jag att jag, äntligen, har fått färgen som jag har sökt efter i ett decenium.
Lilleman tittade förvånat på mig när jag lyckligt pratar med mitt hår. Med höjda ögonbryn säger han kort,
-Samma färg som du brukar ha!
- ????

Nåväl! Det är bara att tacka och ta emot. Min hårfärg och Tjälknölen, två fenomen som tillkommit av misstag. Tackar tackar!!!!

Höstens vackraste

Fin i håret fick jag vara del i höstens vackraste bröllop.

Inspirerad av Emma och Adorable moments var planen att leka med min Canon och föreviga deras dag.
Tyvärr var min Canon lite sur på mig (vet fortfarande inte varför) och bestämde sig för att strejka vid brudparets skål. Några bilder lyckades jag ändå samla in, vilka kommer bli färre när de bästa är utsållade. Då med tanke på skärpa och ljus.

Motiven var de bästa, höstens vackraste - Anna och Fredrik.

Personbästa

Jag har slagit personligt rekord!
På en vecka har jag hunnit med att avverka fyra hårfrärger.

I fas ett, sken jag i takt med stjärnorna på himlen, om man ska uttrycka det fint.
Superblond är en neutral benämning. (I min värld var det superblondie, inte platina blond, men definitivt super duper blond.) Själv kunde jag inte förlika mig med det jag såg i speglar och skyltfönster. (Ja, jag stämmer av dagens look i skyltfönster.) Resultatet som jag såg gav mig känslan av en mindre snäll benämning. För att inte stöta mig med landsinevånare i öst eller med yrkesverksamma inom världen äldsta yrke, så låter jag min känsla vara obenämd.

För att mildra min lyseffekt tänkte jag fixa lite själv. Resultatet blev en färg som gjort att jag lätt skulle smälta in i vilken havreåker som helst. Det är i och för sig naturligt fint, om färgen hade satt sig i hela håret.
Nu satte sig inte färgen i hela håret.

Tredje gången gillt, brukar det heta. Från havreåker till en helt annan del i växternas rike. En allians med morötter blev resultatet av "tredje gången gillt"...En grön basker på mig vid det tillfället och jag hade sett ut som en riktig lite knaprig godbit. Inte heller den här gången ville hela håret sammarbeta (vilket jag kan förstå). Med tårar i halsen kröp jag till korset och ringde i desperation (först och främst mamma, därefter) till min frisör.

Nu, avslutningsvis, bär jag upp en rödbrun nyans som sprakar i takt med den mörkare varianten av Lönnlöv.

Jag tänkte låta mitt personliga rekord stå sig. Varken jag, mitt hår eller min plånbok har ambitionen att någonsin försöka slå det igen. Aldrig någonsin!