när jag tänker tillbaka på mina två senaste rundor
(som ännu inte får innehålla ordet "löp-").
Ena sekunden är jag redo att kasta in handduken direkt
för att i nästa stund bli förbannad.
Det vore väl själva den om jag inte skulle lyckas nå dit jag vill igen.
Det slår mig gång på gång att allt, inställning och val, sitter bakom pannbenet.
Inte i musklerna, inte i en obefinlig kondition, utan i hjärnan.
Engagemang, jävlar anamma, beslutsamhet och den inre självbilden
är det som avgör i vilken riktning jag ställer framtidens kompass.
Jorrå, men visst, så enkelt...
Det låter kanske som jag har dessa kunskaper på mina fem,
speciellt när jag dessutom försöker delge mina nitton fantastiska
att de kan klara allt, bara de tror på sig själva och har ett driv att nå dit.
Dagens föreläsning handlade om kunskap - att inte acceptera att man inte kan.
Om man inte kan så har man två val - acceptera sina begränsningar och ge upp eller
ta reda på hur man tar sig över svårigheterna och lär sig något nytt.
Att inte begränsa sig själv!
Medan jag står där och föreläser, peppar, driver på (you name it) så blir jag lite röd om kinderna.
Jag inser att det handlar lika mycket om mig själv som om nitton fantastiska, som står i startgroparna för att ge sig ut på egna ben i livet.
Jag har också två val, ge upp eller lägga i en extra växel.
Jag bör kanske leva som jag lär, för jag vill väll inte vara en förlorare i mina egna ögon...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar