tisdag 10 juli 2012

Smartare än en förskoleklassare, 2

Efter en vecka tillsammans, 24/7 (förutom två timmar under onsdagen och eventuella toalettbesök), så känns det alltid lite vemodigt att skiljas från lilleman. Även om det bara är för några dagar, även fast han ska till sin pappa (som han har längtat efter och behöver) och även fast ....
Även om jag är vuxen och är medveten om alla tidigare "även" så sätter mitt mamma EGO igång.
Jag saknar och jag längtar innan vi ens har kramats "hej då"!

- Det kommer bli tomt utan dig! kläcker jag ur mig när vi går hand i hand mot lillemans andra hem. (Den kommentaren ligger inte på nivå "smart" och den är ännu mindre i kategorin pedagogisk. Ge dåligt samvete, inte jag inte!)
- Men mamma! Du har fått haft mig så många dagar och pappa har inte fått träffa mig på så länge. Det är bara två dagar mamma. Det går fort. Vi ses snart igen.
(Oki! Vem var det nu som var förälder och förväntas axla rollen av moget supportande?)
- Hmm...! är det vettigaste jag lyckas kläcka ur mig.
- Mamma, vad gör du när jag inte är hemma? Säg inte att du saknar mig! På riktigt, vad gör du när jag är hos pappa?
- Tja... (nu har jag min chans att reducera tidigare inlägg som grundade för dåligt samvete hos lilleman. Nu har jag chansen att berätta...) Jag tränar, jag läser, ritar, fotograferar, bakar,  träffar mina vänner...

Jag vet inte hur mycket lilleman hörde. Han är i full färd att trycka portkoden till pappas dörr.
Och egentligen, för vems skull rabblade jag upp allt som gör livet värt att leva. Saker som skänker meningsfullhet och glädje, i lillemans sällskap eller på egen hand.
Var det för min eller lillemans?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar