Gubben sur och utmaningarna

 

Förra säsongens sista golfrunda kantades av en rejäl utmaning. Inte på det sättet som kan vara det mest brukliga, dvs. frustrationen över att inte få spelet som man vill genom för många slag och vilda, ostyriga bollar som går sin helt egen väg. Dessa ganska vanliga tillbud har jag lärt mig att bemästra, ganska bra.

Jag blev varse om andra små detaljer som kan störa en golfupplevelse. Grästuvor och "gubben sur"!

För min del blev det "gubben sur". För hans del var det grästuvor som saknade sina rötter. Jag hade tydligen inte lagt tillbaka en grästuva på fairway. Jorå så var det, för han hade tittat på mig. 

Jag vet inte om det var tillsägelsen i sig eller om det var att han för en stund berövade mig glädjen över att få gå en golfrunda eller om det var känslan av att bli förödmjukad (på snudd till trakasserad) som gjorde att underläppen började darra och de undre ögonlocken började rycka okontrollerat för att hindra tårar att välla upp.

Golfrundans största utmaning blev "gubben sur", att beakta hans utsago (om att jag vandaliserade fairway inför en kommande vinter) och ändå inte låta honom ta glädjen med sig när han åkte bort över vidderna med sin lilla bil. Jag bestämde mig för att fortsätta min eftermiddag så som jag började den, glad över några timmar på golfbanan. Jag klarade utmaningen hyfsat bra, för golfrundan blev rolig, kanske mest på grund av sällskapet från härliga Hille och ett och annat bra slag. Men jag var klart påverkad av gubben sur. Vartenda litet grässtrå fick varligt komma tillbaka efter sin flygtur med bollen.

Igår spelades årets första runda (sent på säsongen, jag vet).

Med "gubben sur" i tanken placerades återigen vartenda litet grässtrå varsamt tillbaka efter varje slag. Men visst kom "gubben sur" fram till oss flera gånger under gårdagens runda också. Nu pratades det om väder, vind och lata dagar på båten. Då och då pausade han sin svada för att låta oss slå. Betraktade slagen och värderade.

– Hoppsan, nu toppades bollen! kunde höras efter mindre lyckad utdelning av ett slag.

För mig är "gubben sur" en utmaning i sin blotta närvaro. 

Sommaren är kort, alldeles för kort.

Jag lever i villfarelsen att hela sommaren (som känns som en evighet) nyss har börjat. Det var ju nyss som jag förvisade jobbväskan in i garderoben och satte på mig sandalerna.
Det var ju bara en vecka sedan som jag genomled årets ljusaste och kallaste natt (skira sommarkläder och utevistelse i 15 graders regnfukt är inte optimalt).
... Jag inser att jag är inne på min andra semestervecka och att juni månad tar avsked klockan 24.00 i natt för att lämna över stafettpinnen till juli.
Med lite sommarpanik har jag just bokat säsongens första golfrunda (imorgon) och ska, när punkten är satt i detta inlägg, åka och vaxa mum´n dads båt. Efter helgen har sommaren börjat på riktigt, riktigt.

Var e käket?

Efter fler än ett par dagar borta från min lilla trädgård hade buskar, salladsväxter och bladlöss både blivit mer och fler. (Endast "fler och mer" var uppskattat när det gällde röda, söta bär av benämningen jordgubbar. OK de maffiga röda rosorna är också ganska trevliga). Nåväl, igår hade jag mitt eget lilla trädgårdspa. Jag gjorde rent, filade, putsade och klippte så att svetten lackade och blad med tillhörande löss flög. Jag passade på att ansa grannens buskar också. Faktiskt med tillåtelse, till och med efterfrågan, annars hade jag inte vågat riskera grannfriden.
Efter några timmar var jag nöjd över resultatet.
Jag upptäckte att jag hade haft matgäster som inte var lika nöjda över när deras "rasta" hade ett betydligt skralare utbud av mat. De var inte glada över att deras restaurang hade blivit snyggare och mer stilren med en total make over.

Var tog alla bladlössen vägen?

   

Evakim

 

Nu kan jag lägga ut två av vårens tuschteckningar.
De var hemliga till och med den 18 juni då de levererades till energiska E och hennes Joakim. För att förtydliga bilderna, om du inte redan har gissat, så föreställer de båda tidigare nämnda.
Energiska E har en förkärlek, förutom till J, till LEGO. På bröllopet fick varje gäst sin egen LEGO gubbe som förställde gästen ifråga. Jag hade äran att runt halsen bära en glad tjej i hästsvans och med en pensel och en färgpalett i händerna. Talande!

Från en bubbla till en annan.

Mitt i avslutningsbubblan bytte jag värld, där transportmedlet heter pocketbok.

På tre veckor plöjde jag 700 sidor. Det är banne mej rekord för mig, oavsett om det är avslutningstider eller ej. Skönhetssömnen fick dock avvara några timmar, men det var det värt.

Det är en härlig känsla att fångas och fängslas av böckernas värld. Att ”vakna upp” i sin egen verklighet och bli tvungen att ta några sekunder att änka igenom var man är, vilken dag det är och klockans ställning.

Men med tanke på den senaste boken så var det en befrielse att kunna smälla ihop pärmarna och veta att den världen inte är min värld. Bestialiska mord och psykoterapi av äckligaste rang erbjuder ”Kråkflickan”  av Eriksson och Axlander/Sundqvist.

Läser du den så bjuder den också på en äkta ”Cliff hanger”, då det är den första boken i en kommande triologi. Jag väntar med spänning på kommande.

på väg söderut

Förutom att gifta sig på Böda så ska energiska E även ha en utställning.
Jag kommer att delta i båda tillställningarna. Mitt bidrag till utställningen är tre fotografier.
Det är E:s utställning så hon fick äran (och jobbet) att välja några av mina bilder
som hon så snyggt beskar.
Just nu har de nog anlänt till Öland, i "pappa Polmans" bil. (Energiska E:s pappa).

Skriker en av dina väggar efter utsmyckning av storleken 40 *40 så är fotona till salu.
400 pix vardera.

Solsippa



Nyfiken



Sommardans

  

Fyllig

Lilla E är inte längre lilla E!
Lilla E har expanderat och blivit STORA E.
Lagom i tid till shorts, linne och bikinisäsongen. Taskig tajmin.

I torsdags kväll sattes det punkt för årets arbete. Uppklädda till tänderna, vattenkammade och skönsjungande gav vi allt vad vi hade för att avsluta med flaggan på topp.
Hela lilla, eller åtminstone halva lilla "byn" var samlad.
Själv var jag sommarfin i min gröna klänning och utsläppt regnlockigt hår.

- Det var väldigt mycket byst..., för att vara dig. var min kära mors kommentar kring torsdagens outfit.
- ... ?... (fylligt a la två nummer för liten klänning?)
- Mycket byst fylligt, lite Marlyn Monroe. blev min kära moders överslätande förklaring av tidigare uttalande.

Fylligt, kändes mindre bra!
Fylligt a la två nummer för lite klänning, kändes bortgjord.
Fylligt a la Marlyn Monroe kändes om möjligt ännu mer "mindre bra" och "bortgjord".
Pinsamt mindre lämpligt på en avslutning med nyblivna tonåringar och deras föräldrar är nog en bättre beskrivning.

Hallå, det var en familjetillställning!