Inte riktigt vad jag hade tänkt mig

 

 

Jag tänkte att jag skulle vara duktig och jämföra priser på ”gluggar” till min kamera.

Fotoaffären var inte riktigt vad jag hade tänkt mig, men fin ändå.

Jag och tjejerna i KIF

Idag har jag fått lyxträning, om man kan säga så.
Visst känns det lite lyxigt att dela tränare med tjejerna i KIF. Därmed inte sagt att jag kör samma tempo, nivå och intensitet som dem. Troligtvis inte. Speciellt inte när jag börjar träningen med att låta som en gammal tant.
- Hur gammal är du egentligen? undrade herr Engström när mitt utlägg om mina krämpor var klart.

Ja, det kan man undra. Ålder är ju bara en siffra på ett papper, så min faktiska fysiska ålder vet jag inget om.
Fru Engström satte mig på övningar med gummiband, kettlebells, pilatesbollar .... och analyserade mig och min kropps svaga punkter.
Fortsättningsvis, istället för att behandla musklerna med Voltaren och Alvedon så ska jag inhandla en Pilatesboll. (På inrådan av sjukgymnast så ska bara käka färdigt alla tillåtna tabletter först.)

svart katt, svart natt

 

 

 

I dag hämtade jag och mamsen en lekfull liten kattunge.

I förrgår körde jag på en katt. En svart ungkatt!

 

Just nu tampas jag med oro, dåligt samvete, ”lidande” och hopp.

Oro utifrån farhågor att det ligger sanning i skrock. Jag menar, om det betyder otur att se en svart katt gå över vägen vad månne det då betyda att köra på en svart katt som försöker springa över vägen?

Nu är kanske inte det det största problemet i det hela.

Ett dåligt samvete som gnager är etter värre. Att vi ska få glädjas åt ett litet liv, medan någon annan sörjer en saknad.

Värsta av allt är ändå tanken att mitt trafikoffer ligger under en buske någonstans och lider. Jag han inte titta hur kissemissen mådde. När jag vågade se mig omkring såg jag rumpestumpen och svansen på katten försvinna in i dikets gräs.

Jag försöker plocka fram hoppfullheten att det lilla livet mår fin fint,även om hoppfullheten kantas av starka tvivel.

Kö i sommar Sverige

 

Jag har inte varit på nöjesfält, även om kötiderna till de mest populära åkattraktionerna säkerligen kan tävla med lördagens väntan.

 

55 minuter i kö, för att återigen få ha sin kommunikativa plats i världen. 55 minuter och 12 sekunder för att vara exakt. I mobiltelefon!

Vilken tur att jag har semester (i och för sig var det lördag), för vem har tid att sitta 55 minuter i telefonkö en helt vanlig arbetsvecka.

 

Idag kom mitt nya modem, en Thomson 2011! Jag har nyligen kopplat upp och kan länka mig ut till omvärlden igen. Hej hej!

Sagan om ringen

Min kära moders ögon uttryckte skepsis och en kort stund var det tyst kring min önskan.
Oron kläddes med ord och signalerade att det kanske kunde vålla missförstånd,
om jag var upptagen eller inte.
Till min födelsedag hade oron bytts ut mot ett presentkort och jag fick möjlighet
att bocka av ett av önskemålen från min materialistiska önskelista.
Min kära moder hade bevisligen släppt oron över att denna önskan kunde grusa
önskemålen på min andra önskelista, den över saker som inte går att köpa.

Häromdagen var jag iväg för att göra slag i saken och beställa en ring.
En ring i silver med lillemannens namn ingraverat på utsidan.
Jag visste exakt hur jag ville ha det, eller....? Tre stora val mötte mig.
Ställningstagande kring form, storlek och typsnitt på text gav svår beslutsångest.
Jag provade ringar och modeller, fler gånger än vad ett sommarvarmt finger kan
önska sig. Tillslut, under stor vånda, lades bokningen.
Ett par timmar senare kom tvivlen på om det hade blivit rätt. Två gånger ringde jag och
lade beställningen i träda, en extra gång var jag in och provade... Stackars expedit.
Hon följde mina önskemål med ett leende på läpparna (men med sammanbitna tänder?)
- Det är klart att det ska kännas rätt.

Nu sitter "min fina ring"(citat ur butikens sms meddelande att min fina ring hade kommit)
på höger ringfinger.
Enligt utsago så är jag förlovad enligt Norska mått mätt. Jag tror att det är fler länder
som kan strykas när jag får iden om att bocka av en av punkterna på min önskelista,
den över saker som inte går att köpa.

Vänner från förr



foto bearbetat i Photoshop



 

Det är kanske inte så ofta vi ses, men när vi gör det så är det hjärtligt

och under mycket angenäma former. Igår var ett sådant tillfälle.

Vi gjorde en utflykt som inte inträffar lika ofta längre, men enligt Jes

ändå ”ganska ofta, sisådär vart annat år”.

Med ovisshet, likt en mindre van resenär i vida världen, lät vi magkänslan

bestämma var vi skulle ställa in vår färd i den värld som

finns efter 22.00 bortom den egna ytterdörren.

Gemensamma förväntningar på resan sattes också upp

-         Menar ni att man ska vara vaken efter tio.

-         Japp, och du ska röra på dig.

För att skingra tankar på att det infinner sig en trötthet efter Bolibompa tid och

på att det faktiskt är en dag i morgon också (vuxenpoäng på den insikten,

för er som räknar vuxenpoäng) och eliminera känslan av ”hur ska jag överleva

om jag inte får sova” tillades

-         Men det är lättare att vara vaken på ett dansgolv än hemma i soffan.

 

Till tropisk hetta utforskade vi dansgolvets rytmiska värld. DJ.n var nog av samma

årgång som oss (en rackarns bra årgång, 1976), men rollen som Dj var inte hans

bästa sida, längre. Uppdatering/fortbildning på honom hade suttit fint.

 

Glad över ett kärt återseende och en härlig sommarkväll

fick sömnen tillslut infinna sig, flera timmar efter Bolibompa tid.

Gubben sur och utmaningarna

 

Förra säsongens sista golfrunda kantades av en rejäl utmaning. Inte på det sättet som kan vara det mest brukliga, dvs. frustrationen över att inte få spelet som man vill genom för många slag och vilda, ostyriga bollar som går sin helt egen väg. Dessa ganska vanliga tillbud har jag lärt mig att bemästra, ganska bra.

Jag blev varse om andra små detaljer som kan störa en golfupplevelse. Grästuvor och "gubben sur"!

För min del blev det "gubben sur". För hans del var det grästuvor som saknade sina rötter. Jag hade tydligen inte lagt tillbaka en grästuva på fairway. Jorå så var det, för han hade tittat på mig. 

Jag vet inte om det var tillsägelsen i sig eller om det var att han för en stund berövade mig glädjen över att få gå en golfrunda eller om det var känslan av att bli förödmjukad (på snudd till trakasserad) som gjorde att underläppen började darra och de undre ögonlocken började rycka okontrollerat för att hindra tårar att välla upp.

Golfrundans största utmaning blev "gubben sur", att beakta hans utsago (om att jag vandaliserade fairway inför en kommande vinter) och ändå inte låta honom ta glädjen med sig när han åkte bort över vidderna med sin lilla bil. Jag bestämde mig för att fortsätta min eftermiddag så som jag började den, glad över några timmar på golfbanan. Jag klarade utmaningen hyfsat bra, för golfrundan blev rolig, kanske mest på grund av sällskapet från härliga Hille och ett och annat bra slag. Men jag var klart påverkad av gubben sur. Vartenda litet grässtrå fick varligt komma tillbaka efter sin flygtur med bollen.

Igår spelades årets första runda (sent på säsongen, jag vet).

Med "gubben sur" i tanken placerades återigen vartenda litet grässtrå varsamt tillbaka efter varje slag. Men visst kom "gubben sur" fram till oss flera gånger under gårdagens runda också. Nu pratades det om väder, vind och lata dagar på båten. Då och då pausade han sin svada för att låta oss slå. Betraktade slagen och värderade.

– Hoppsan, nu toppades bollen! kunde höras efter mindre lyckad utdelning av ett slag.

För mig är "gubben sur" en utmaning i sin blotta närvaro.