Perfekt avslutning på säsongen,...

för jag antar att det inte kommer bli någon mer skidåkning (den här vintersäsongen) för mig och lillemannen.

Med packad väska (mellis) och skidbagen på axeln traskade vi mot bilen, med grusknaster under fötterna. Sollapande, vårklädda och sommarlängtande tonåringar hade smitit ut på håltimmen (från gymnasiet bredvid), stod i hörnen i vårat kvarter och tittade lite undrande på oss när vi kom vinterklädda med skiddressar, termobyxor, mössa och vantar, sjungandes på barnvisor.

Lite udda kändes det allt att vara på väg mot skidbacken när innerstan´till största delen bestod av smälthögar, av något som tidigare hade varit snö, och takdropp.
Det var fler som hade slagit skidåkning ur tanken. Det var ingen rusningstrafik mot skidbacken. Väl framme, var det vår bil och två till på parkeringen. Vilken lyxåkning! Fem grader varmt, strålande sol, hela backet för oss själva, perfekt snö och inte minst lillemannen vågade åka själv.
Helt själv tog han sig nedför backen gång på gång på gång. Vilken stolt moder jag var, som fick beskåda detta! Vilken stolt kille jag såg som klarade backen helt på egen hand. (Jag förstår fortfarande inte hur en liten människa kan få upp maximal hastighet på minimal lutning.) Så kämpigt som det ändå har varit ibland. Bambidarriga ben, bakhala skidor, frusna kinder, brutal ansiktskontakt med snön och ben och skidor i alla möjliga konstiga vinklar och riktningar... Men övning ger resultat!

När skidsuget var mättat och vi var på väg mot bilen, stannade vi i kanten på backen, vände vi oss om och lillemannen fick berätta tre saker som han var glad över/nöjde med. Stolt kunde han säga;
- Jag kan åka själv!
- Jag kan svänga! (Nja, det gick mest rakt fram, men det är min hemlis)
- Jag kan resa mig upp! (Nja, igen. Men han försökte tappert med gott humör. Jag hjälpte bara till sista biten)
Som stolt moder, glad över lillemannens glädje, kunde jag bekräfta hans tre positiva saker.

Bra avslutning att ta med sig, i väntan på nästa skidsäsong! JAG KAN!