Leende får jag frågan
- Vilket skola har du gått i?
Några timmar senare står jag och lillemannen i en solig skidbacke.
Jag vill verkligen att han ska få känna samma glädje som jag, när fartvinden viner över kinden.
Oddsen för att dela den upplevelsen var, under förra veckan, inte de bästa.
Men mycket kan hända! Det gäller att inte ge upp!
Jag kan förstå min fars leende och undran över vilken skola jag har gått i.
Lillemannen är en kopia av mig eller den jag en gång var.
Motgångar tenderar att tacklas med ordet tvär, uppgiven och alla dess synonymer.
Jag ska inte påstå att jag inte har en släng av denna inställning fortfarande,
men idag har jag tagit lärdom av LHS och har iallafall verktygen att möta motgångar på ett annat sätt.
Jag vill dela med mig av mina erfarenheter.
Jag vill verkligen att han ska upptäcka glädjen i känslan av att lyckas.
Jag vill ge honom förmågan att inte ge upp i motgångar,
lära honom fokusera på det som går bra och som skänker glädje istället för att låta känslor av misslyckande och frustration ta över.
Balans och muskelträningen i backen varvas med beröm och korta sammanfattningar av vad som går bra.
Varje kommentar, från lillemannen, om att det går dåligt kontras med minst en sak, från mig, om vad som har gått bra. Jag väljer att se att han, mellan önskemålen om att lämna backen skrattar förtjust, då fartvinden viner runt hans kinder.
Det gäller att inte ge upp!
Så stod vi där igår, i en solig vinterbacke.
- Mamma, skynda dig. Jag är så sugen på att åka!
En timme senare är vi på väg tillbaka till bilen. Vi vänder oss om och lillemannen får sätta ord på vad som har gått bra och vad som har varit bäst.
- Jag kan ploga och det bästa var att vi åkte hit mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar