Följande inlägg är tillägnat min älskade pappa.
Jag frågade om lov, vill absolut inte göra mig rolig på någons bekostnad, även om svaret på frågan blev:
- Lägg ut det du. Du får skriva roligt, på min bekostnad.
Jag hörde glimten i ögat.
Nu vet jag vet inte om jag kan skriva så roligt, jag tyckte mest att det var gulligt.
Vi har spenderat några timmar tillsammans idag, mina föräldrar och jag. En lunch, lite söndagsshopping och ett eftermiddagskalas.
Inspirerad av energiska och färglada E dök jag upp med nymålade naglar - i blått. Lite nytt, något som jag aldrig har haft förut. Pappa döpte fenomenet till "blånagel på varje finger". Jag tror inte att han såg på min färglada kreation på samma sätt som jag.
Jag tycker att mina naglar är fina.
När timmen var slagen för att parkera bilen och gå in i lokalen för kalas, låg en par nyinköpta påsar kvar i baksätet. Ganska stora och väl synliga. Som förslag la jag fram att vi skulle ta med påsarna in på kalaset. Pappa tyckte att det var onödigt.
- Det är inte så kallt idag. De kommer inte frysa.
Nu var det inte minusgraderna, eller bristen på minusgrader som jag tänkte på. Jag var mer orolig för personer med för långa fingrar, som dessutom har lite svårt med gränsen för mitt och ditt.
Påsarna hamnade i skuffen, osynliga för omvärlden.
Jag log lite åt hur olika vi ibland refererar till omvärlden, min far och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar