Stilla stilla lägger sig centimeter på centimeter på varandra och jag tycker att det är urmysigt. Detta mjuka vita täcke som vyssar hela (min) värld i en stilla vaggsång!
Jag är dock glad att jag inte har ett yrke som tvingar ut mig på vägarna. Eller, det har jag på sätt och vis. Inte så att det ingår i arbetsuppgiften men jag måste ut och slira för att ta mig dit.
Imorgon är det dags! Redan. Alltid ett ord som avslutar en ledighet, redan. Mest för att min uppfattning av tid inte går hand i hand med den realtid som alla klockor visar.
Ledigheten har faktiskt fullföljt sin uppgift - jag är laddad. I morse skulle jag skolas om och skolas in i normal dygnsrytm igen. (Jag har en tendens att låta kroppens rytm styra min dag under ledighet. Vilket innebär sena kvällar/nätter och mornar där jag inte är vaken för att avnjuta soluppgången med en kopp kaffe.)
Imorse ställdes klockan på ett tidigare klockslag än på mycket länge och så iväg till gymmet. Duktigt så det förslår, om jag får säga det själv.
Lilleman och jag firade av de sista timmarna på julledighetet (för mig) med att låta oss underhållas i en av SF:s biosalonger. En stund som jag ska ta med mig in i kommande framtid, kanske främst på grund av ett uttalande värt sin eftertanke som kom när popkornsbyttan vältes ut.
En mamma som bet ihop liiite för att inte låta irriterad (en liten popcornmeny fördelad på två personer och en och en halv timme blir väldigt lite popcorn när hälften spills ut. Det är inte hela världen, men ...).
- Men ... Nu är nästan hälften av popcornen borta...
Ett lyckligt leende vänds upp mot mig medan jag plockan nävar med popcorn att mata soptunnan med.
- Hälften?! Men inte alla!
Bra inställning till livet!
SvaraRadera