Jag lovar att jag ska ….

Dagen innan nyårsafton fick jag frågan

-         Har du något nyårslöfte?

Jag har under mina år på jorden gått igenom faserna;

att avge nyårslöften (klart att man vill må så bra som möjligt. Om man lovar sig själv att ta tag i några olater så kanske …),

att vägra nyårslöften (det behövs inga löften. Motivationen att uppfylla dem är borttappad inom en vecka. Löftena har glömts bort innan februari har börjat)

och att inte fundera på deras existens överhuvudtaget .

I år visade det sig att jag är tillbaka till cirkelns början.

Jag svalde svaret ”att jag minsann inte ger nyårslöften!”

Klart jag ska ge ett nyårslöfte! Klart jag ska ha en utmaning under året som kommer. En utmaning, något som faktiskt är möjligt att förverkliga – ett löfte och inte en vision. För visst är det så att ett löfte är till för att hållas, en vision är något att sträva mot.

Risken att misslyckas blir stor när de löften som avges på nyårsafton är mer likt visioner. I riskkalkylen finns även besvikelse,kanske inte på grund av att löftet/visionen inte blev en konkret sanning utan för att man inte kan lita på sig själv. Ett löfte är trots allt ett löfte, något som ska hållas.

Så jag gav faktiskt ett löfte, till mig själv.

Svaret på frågan kom ganska snabbt utan att jag hade funderat speciellt länge.

-         …  ta vara på livet!

….

-         Hur gör jag då?

….