Så var det dags igen! Jisses Amalia, det är ju flera veckor sedan sist.
Om det skulle delas ut klippkort till frekventa besökare, så skulle vi stå på listan över spekulanter.
När det nu, åter igen, var dags för en sväng till ett av Örebros största hus, så var det med en viss känsla av pinsamhet. Vilken sorts förälder tror de egentligen att jag är? Våra besök går inte ens under benämningen "nojig morsa", för det är helt klart synbara åkommor. Vad tänker de om mig när jag kommer in gång på gång, med benbrott, skrapsår och blåmärken?
Så där står jag,
och ska vara den starka och trygga som ska trösta och övertyga om att allt kommer att bli bra.
Där är jag,
iklädd en roll av att vara lugn och stabil,
när jag innerst inne är en supernojjig morsa som skulle kunna gråta ikapp med den lille som har ont.
Mitt hjärta går sönder för varje tår som rullar nerför hans kind. För värst av allt är ändå att han har ont, så ont. Annars skulle vi inte ta tredje turen till det stora huset, där de gula bilarna med sirener bor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar